Högst upp på önskelistan står det storasyster, men det är nog svårt att ordna så här tjugosex år i efterhand. Och enligt order ska man ha växt upp nu och samtidigt ha barnasinnet i behåll, så simultanförmåga var ordet. Annars så kan fortfarande inget grått urskiljas och rak i ryggen är man, men annars känns det som i fjol fast värre. Håhå jaja...
1A: Unless It's Kicks - Okkervil River.
1C: 2080 - Yeasayser.
2B: Welcome Home - Radical Face.
3A: Fairly Light - Arizona.
3C: Myriad Harbour - The New Pornographers.
Rad1 innehåller låtar som kommer eka över Göteborg i sommar, eftersom båda grupperna ska spela på Way Out West. Jag kommer garanterat vara där!
Rad2&3 är nypåkomna favoriter. Smakproven från Radical Face och The New Pornographers kommer båda från riktigt bra album och det från Arizona från soundtracket till en kommande film vid namn anywhere, USA.
Se så, tvätta öronen och lyssna. (Högerklicka, "spara mål som".)
Det är för sent. Tåget har gått, skeppet har seglat, den feta damen har sprängt sina stämband. Kliché kliché och åter kliché. Det är bara att konstatera, alla möjliga kombinationer av vackra och smarta ord är redan författade.
Det går exempelvis inte att beskriva obesvarad kärlek på ett bättre sätt än vad som redan gjorts. Hjärtat blöder, någon har stampat på det, det slits itu. Riktig kärlekssorg får faktiskt hjärtat att kännas precis som en krossad tomat ser ut, och en sjujäkla drös med människor har redan formulerat det så.
Det här är inget nytt fenomen, det mesta var nog slut redan till sjuttiotalet och för oss som hade oturen att födas senare återstår bara tre alternativ. Kasta om orden, uppfinn nya och/eller stjäl. (Men kom ihåg att nya ord behöver mogna och öka i vikt innan de kan tas på allvar. Det kommer dröja innan någon författar en tung text mer ord som; blogg, bonusbarn och kameraövervaka.)
Ibland handlar det inte om orden, utan känslan i något man sagt eller skrivit. Man läser det man nyss trodde var ens egna ord och plötsligt inser man hur jävla "Betnér" det är. Man tror sig ha formulerat en tanke eller en lösning som ingen annan gjort förut, men funderar man tillräckligt länge inser man snart att man bara vänt på ord man läste tre veckor tidigare och då önskade att man själv skrivit.
Som rubriken till det här inlägget. Californication s01e05. Fullkomligt genialiskt. Jag lär, medvetet eller ej, återanvända det någon dag. Blir det alltför uppenbart, så snälla påminn mig. Är det misstänkt men ändå tveksamt, så skona mig och min stolthet. Och de exakta instruktionerna gäller framförallt om någon redan läst det jag just skrivit någon annanstans, i andra ord, av någon annan.
Upprörd och besviken står jag och stampar vid ägghyllan i min ica-butik, då jag upptäcker att de billigaste äggen påstås komma från höns i trivselbur. Come again?! Trivselbur? I min värld går bur och trivsel lika bra ihop som pacifism och automatvapen. När hönsen sen når åldern där värpande av ägg inte längre är aktuellt, antar jag att de nackar dem med en bekvämlighetsgiljotin?
Att kartongen dessutom smyckats med nån sorts symbol (krav, nyckel eller nån slags fågelhelvete) förvirrar bara ännu mer. Det känns som om någon medvetet gör det svårare att vara medveten.
Alldeles nyss i Thomass bil utanför min port kommer en liten tant ut från trappuppgången. Hon kliver sakta men bestämt fram till förarsidan och knackar på. Thomas vevar ner och frågar osäkert;
- Ja? Kan jag jag hjälpa till med något?
- Varför öppnar du inte dörren och hjälper mig in? frågar tanten med barsk röst.
- Va?! Vad menar du? utbrister en uppenbart förvånad Thomas.
- Har jag beställt taxi så har jag, öppna! fortsätter tanten.
- Men det här är ingen taxi, jag ska bara släppa av min kompis.
- Är du säker?
- Ja.
- Jaha då får jag väl gå in och frysa ett tag till då.
- Ja, jag är verkligen ledsen.
- Nä, det tror jag inte alls att du är.
Under julhelgen förvånades jag av att jag kunde forcera i mig extrema mängder julmat, utan efterföljande besök hos Dr Mugg. Effekten blev en väldigt spänd mage som inte gjorde sig särskilt bra på dansgolvet under hemvändarnatten. Jag hann börja fundera på ett besök till det snart upplösta monopolet för att leta efter någon invärtes variant av revaxör, innan proppen äntligen släppte.
Nu verkar det ha vänt åt andra hållet och jag springer till den konstant nedfällda ringen stup i kvarten. Konsistensen är det inget fel på, men frekvensen ifrågasätts och även om jag för tillfället saknar viktigare sysselsättning än klosettfilosoferande, vill jag ändå lämna agendan öppen för annat. Så nu letar jag febrilt i mitt farmaceutiska minne för att hitta en lämplig drog för att åtgärda problemet, om inte i pillerform så om möjligt någon huskur.
Vill minnas att fil, linfrön, plommon och grovt bröd alla på något sätt hjälper magen, men alla följs de av epitet för antingen lös eller hård mage. Min mage är snabb, så vad fan bör man då inmundiga? En påse bilar?
Jag påstår att döden är komplicerad och får en örfil av mitt undermedvetna som spydigt förkunnar "no flippin' shit sherlock". Men jag pratar inte om döden som filosofiskt begrepp, vad som händer sen och varför, jag pratar om själva dödsögonblicket.
Jag (och antagligen resten av världen med mig) vill inte ha en utdragen död. Jag vill inte dö för sent och heller inte för tidigt. Jag vill inte oväntat ramla ihop men jag vill inte veta exakt när det kommer ske. Men även om jag inte vill ha en mer exakt tidsangivelse än "om jävligt lång tid", så vill jag heller inte gå hädan helt utan planering. Men eftersom man helt enkelt inte får välja ner ridån går ner, så borde man kanske tänka igenom det, om inte annat för er skull.
Jag var ju nyss inne på ämnet och LSMs taktik att utse någon som får rapportera på bloggen om något hemskt skulle hända, är ett steg i den riktningen. Så kära mor, "in case of any mishaps" så faller det på din lott att skriva ett tårdrypande avskedsmeddelande här. Jag vill framför allt att du lyfter fram min förmåga att sortera sockar enligt gråskalan.
Vidare är man kanske är en smula morbid om man pratar testamente som 25(och 11/12, fan för åldersnoja!) år gammal, men här har jag ju en möjlighet att utse arvtagare i bloggvärlden och den chansen vill jag inte missa.
Exempelvis är det solklart att mitt musikbibliotek bör kopieras upp i lämpligt antal kopior och delas ut till de jag tror skulle uppskatta det mest, det vill säga sara, pangea, elin, jenny, egon, kanina och trasselfia. Skulle någon fler anmäla intresse så ska de givetvis också få en kopia. Jag tror mig för övrigt ha fler personer i min länklista än i min vänskapskrets, med samma musiksmak som mig. Slutsats; irl blows!
Moa får min kamera, även om den antagligen inte är värd ett dyft för ett proffs, men hon kanske i alla fall lyckas lista ut hur eländet fungerar! Hittills har jag inte kommit längre än att lyckas göra blixten svagare och instruktionsboken verkar ha konverterat till den mörka sidan.
Den splitternya stekpannan går till egon, Mona-Lisa-klockan till elin och mitt exemplar av I värsta fall : en överlevnadshandbok för extrema situationer till kanina. Mitt superheta duschdraperi (svart med vita dödskallar, official St:Pauli) måste gå till LSM och den fräsiga mockabryggare jag ämnar få i födelsedagspresent går givetvis till trasselfia.
Gitarren får ingen, den vill jag ha med mig ner i graven, harpa i all evighet känns helt enkelt inte som ett alternativ. Att bränna min käraste ägodel kommer inte tal, men jag personligen kan godta en kremering, så plats borde inte vara ett problem. En liten urna och gitarren i en kista, bit av kaka!
Avslutningsvis är det självklart att min cykel måste tillfalla pangea som i helgen blir stolt invånare i Sveriges cykeltätaste stad. Du har väl redan en cykel, men det är även den stad där flest cykelstölder begås, så det är bra att ha en i reserv.
Så pangea, du kan få min gamla cykel om jag dör.
Nej inte emotionellt, det är fysisk värk. Tror tamefan det stramar ut i vänster arm också.
Förstår inte varför hypokondrin skulle följa med över kalendergränsen. Den måste ha nästlat sig in tillsammans med tröttheten.
Övrigt lördagsnoterat: när Charlotte Kalle skrek FAAAN så hela världen hörde det blev jag lite förälskad, men jag är nog bara ute efter hennes friska hjärta.
I december visade Sveriges Television dokumentären "Unknown White Male" om en man i New York som vaknade upp på tunnelbanan utan att veta vem han var. All fakta han hade om sig själv var kläderna han bar och innehållet i hans fickor.
En bok, en iPod, trettiosju enkronor, nycklar och en papperslapp med några intetsägande rader text (I never learned to skate I learned not to fall, I tried to play it safe but I still hit the wall). Det var allt jag hade i mina fickor när jag gick hem från jobbet i morse. Hade jag råkat ut för en olycka, eller drabbats av plötslig minnesförlust, hade det varit alla ledtrådar till vem jag var. Ingen väntade på mig hemma och jag jobbar inte igen för än på måndag. Det skulle antagligen tagit lång tid innan någon saknat mig, men hur lång tid? Och vem skulle undra först? Och även om man direkt kunde identifiera mig så är i alla fall en sak säker, "försvinner" man i den riktiga världen, skulle ingen här få veta.
