slip me a pill

Jag låg ner. Huvudet nedborrat i kudden. Den obekväma kudden. Så jag bytte till den andra. Täcket var för varmt, så jag sparkade av mig det. Det blev för kallt, så jag drog det över mig igen. Jag jäspade, blundade, stirrade på insidan ögonlocken. Hjärnan svämmade över av tankar. Inte en enda tydlig. Ett konstant flimmer. Jag vände, vred, väste. Jag gick upp igen.

Klockan var närmare fem innan jag somnade. Klockan sju klev jag upp igen. Iväg till arbetet. En dag i dimmorna. Något disträ, för att uttrycka det milt. Nu sitter jag här. För trött för att blunda.

------------------------------------------------------

Nu har jag sovit två av de senaste trettiosju timmarna. Den här kroppen är ostoppbar!

say papa

Det kanske är vårkänslor. Det kanske är en allt högre tickande biologisk klocka. (Har män biologiska klockor? Det känns så, och jag vet fler som håller med mig, men folk av det motsatta könet brukar stirra förvånat när ämnet kommer på tal.)

Hur som helst så har jag gått runt den sista veckan och längtat efter barn. En något komplicerad önskan då den blivande modern lyser med sin frånvaro. Jag vet inte riktigt vart jag ska lägga krutet. På att hitta henne med stort H, eller på att hitta någon som kan tänka sig att bli surrogatmamma. Samtidigt som det vore tufft, så skulle det samtidigt vara rätt häftigt att vara ensamstående pappa. Jag skulle nog dö. Men det skulle vara fränt.

Just nu så längtar jag i alla fall efter att få uppleva känslan av det där lilla lilla fingret som kniper runt mitt finger. Som just då kommer kännas större och skakigare än både förr och senare. Det kanske bara är en fas. Det kanske går över.

Snittåldern för förstföderskor i Sverige ska tydligen vara runt 30 nu. För förstagångspappor ska den ligga närmare 32. Oavsett om det är nyttigt eller ej, så visar det i alla fall att det finns tid. Min mamma var 20 när hon fick mig. Jag hade inte velat haft barn när jag var 20, men jag vill nog ändå bli pappa innan jag är 32.

Sen blir det även allt vanligare med barnlöshet. Hemska tanke. Tror jag. Jag vet inte. Det lönar sig väl inte att fundera på det nu. Jag har fortfarande så otroligt mycket jag ska hinna med innan det skulle passa. Och jag vet inte om jag skulle våga. Jag skulle antagligen bli ett ännu större nervvrak och ännu mer hönsaktig, än vad min mamma är och var. Sen var det som sagt det där problemet med den andra deltagaren. Ekvationen var väl 1+1=1.

det ena med det andra

Å ena sidan...

...så spelas just nu Million Stylez - Ms Fatty på morgonpasset i P3. Jag hatar den låten och mitt goda morgonhumör som nyss var så bra, ruttnar fortare än en död harr i solljus.

...så fick jag bara sova ungefär tre och en halv timme inatt på grund av olika larm.

...så kämpar ögonen inte bara mot sömnbrist utan dessutom mot pollen. Skiten är tillbaka och hindrar mig från att njuta av våren.

Å andra sidan...

...så har jag ju alltid min älskade dumburk till dator, fulltankad med i runda slängar tretusen störtsköna låtar. Återigen; Spoon - I Summon You Mumsfillibabba!

...så kan jag alltid gå ut en sväng och ta mig en tupplur på parkbänken ute på gården. Jag ska ju inte jobba igen förrän ikväll.

...så ska jag ge fan i att klaga på det underbara vädret. Jag har gott om clarityn etc. Det finns inget dåligt väder, bara öhh... Dåliga piller?

syskon

Det finns en hel del syskon till kändisar, som även själva försökt sig på en karriär inom samma sektor, som det mer kända syskonen. I vissa fall kanske det till och med var den mindre kända som inledde kärriären. Att den andre helt enkelt körde om. En del av dessa kanske fortfarande har chansen att bli mer framgångsrik än sitt syskon. Inte nödvändigtvis så att alla vill det. Brorsan betalar är i alla fall ett koncept som jag skulle kunna finna mig i. Men ändå!

Thomas Wiehe, Ralf Schumacher, Andreas Ravelli, Stig Salming, Ellen Travolta, Carolina Miskovsky, Nassim Al Fakir, Dannii Minogue, (Super?)Luigi, Karin Glenmark, Jeb Bush, Simone Inzaghi, Patrick McEnroe, Charlotta Sörenstam, Frank Stallone.

Alla kända svenska syskon jag lyckas komma på tycks ha annorlunda efternamn. Luigi har mig veterligen inget efternamn alls. Nu ska jag sluta tänka på namn. Tänka efter. Fan va trött jag är.

gråvita skyar

Vi var fyra stycken som åt, drack och pratade.

Det var jag, som för ett år sen bröt upp från ett flerårigt förhållande.
Det var han, som gick igenom samma sak för ett halvår sedan.
Det var han, som vad det verkar, går igenom samma sak just nu.
Och det var han, som anar åt vilket håll hans förhållande lutar.

Vi hade mycket att säga till varandra. Liknande exempel och erfarenheter. Syndrom och lösningar. Fallgropar och dödsstötar.

En skakade på huvudet. En suckade. En hällde upp ett till glas vin. Det gjorde vi nog allihop. Allt det nyss nämnda. Flertalet gånger.

Jag tror vi var överens om att allvarliga samtal med respektive bör hållas dagtid. Allting är så mycket klarare då. Känslorna svallar inte lika mycket. Det är då man kan komma överens. Eller i alla fall lyckas förklara, eller lyckas förstå. På natten ångrar man sig igen och vill krypa tillbaka. Till där det känns tryggt. Där man vet vad man har. Hur tydligt det än var, tidigare på dagen, att det inte var där man ville vara.

Vi kom även fram till att the future mrs storey troligtvis måste ha bra sångröst. Så allt var inte bister, kallt och grått.

Efter alldeles för många glas lyckades den ena övertala oss andra att Winnerbäck faktiskt är ett geni. Tandläkarväder. Jo, det hade man nog själv velat komma på. Även LeMarc fick sig en kärleksförklaring. Vi var liksom på det humöret.

Tre av fyra somnade med kläderna på i soffan den natten. Frågan är hur många av oss som vaknade klokare dagen efter. Om det var nya vetskaper eller alkohol som fyllde huvudet till en smärtsam bristningsgräns.

skaka galler

Det var ett tag sen, men jag kom att tänka på det nu igen.

För ett tag sen så fängslade Iran ett gäng brittiska soldater, eftersom de hävdade att de befann sig olagligt på iranska vatten. Jag vet inte om de hade rätt i det eller inte, britterna hävdar bestämt att de inte var det. Hur som helst så kryllade världens alla nyhetsprogram plötsligt av bilder från presskonferanser, när soldaterna väl blivit släppta. Där berättade de om vad de hade upplevt.

- At first they STRIPPED us, and dressed us in a pyjamas. Then they put us in STONE cells, isolated from eachother. We weren't even aloud to TALK to eachother!

Visserligen så besitter jag fördomen att soldater inte alltid har det där lilla extra innanför hjärnbarken, men vafaaaaen?!? Har de någonsin hört talas om ett fängelse förut? Vad fan trodde de? Att fängelseceller är gjorde av plast och gåsdun och att man alltid får sitta med sina vänner? För att inte tala om hur hemskt de tyckte det var att bli klädd i pyjamas. De arga iranierna måste ha varit hårda i nyporna när de klädde dem.

De stackars små soldaterna borde ha fått sitta ett par veckor på Guantanamo-basen istället. Där har de jätte fina rum med väggar av mjukt galler. Möjligheterna till socialt umgänge är oändliga och där slipper man bli beskylld för ett brott man inte tycker sig ha begått. Där slipper man bli beskylld överhuvudtaget, man får bara sitta där utan åtal och svara på frågor om grottor i Afghanistan. Säkert jättemycket bättre. Stackars britter.

Tydligen så har soldaterna nu sålt rättigheterna till sin historia för x-antal miltons. Jag ser den blivande filmen framför mig. Hur en uppriven Colin Farrell ligger nedtryckt av ondsinta iranier och skriker med vemod i rösten; "noooooooooooooo, I don't want to wear pyjamas".

strö lite socker på mig...

Nu kommer ett till sånt där inlägg av den mindre nödvändiga sorten. Angående fenomenet "No-Sugar-Added".

Först tänkte jag skriva att jag förstår texten på juicepaket och liknande, naturliga produkter. Men vid närmare eftertanke så inser jag att det i sånna fall borde vara helt jäkla självklart! Köper jag en liter (b)apelsinjuice(gubbjävel) så förutsätter jag att paketet innehåller juice och inget annat. Ja ok då, är den tillräckligt låg-budget så kanske jag kan misstänka att de smugit ner någon extra centiliter vatten, men fasen inget socker.

"No-Sugar-Added" används ju annars när det är produkter som redan innehåller en massa socker på naturlig väg. Om produkten är helt utan socker så är det istället texten "Sugar-Free" som får äran att bli tryckt i nittiotalsinspirerat graffitispretande typsnitt.

Fallet som inspirerande till detta något irriterade inlägget i diet-debatten, var dock ingen naturlig produkt. Det var ett gammalt paket som låg och skräpade längst inne i Nummer9s skafferi. Ett paket Oboy, med ett fläskigt "No-Sugar-Added" tryckt på framsidan.

Inget socker adderat i Oboy... Inget socker adderat till vad? Inget socker adderat till kakaon och konserveringsmedlet? För vad mer innehåller Oboy? Jag hade i alla fall tippat 85% socker, 10% kakao och 5% konserveringsmedel och annat skit.

För att inte tala om läskedrycker av alla de slag? En produkt har ett grundrecept. I grundreceptet ingår socker. Om man då säger att man inte lagt till socker, så kan man ju i princip mena att man inte lagt till något socker, förutom det som redan ingår i grundreceptet.

Nu har jag funderat alldeles för länge på det här totalt meningslösa ämnet. Jag måste nog gå och borsta tänderna. Väl mött!

the more the merrier

I min allra närmaste familj, det vill säga de som jag har växt upp med, de som bott under samma tak, är vi fem syskon och två föräldrar. Inget konstigt i det, förutom det numera något omoderna antalet familjemedlemmar. Snudd på læstadianskt. Men tittar man närmare på det visar det sig att vi fem syskon sammanlagt härstammar från två olika mammor och tre olika pappor.

Min syster och mina tre bröder är alltså egentligen mina två halvsyskon och mina två styvsyskon. Den allra yngsta sladdisen, lillasystern, är den enda som växt upp med båda sina föräldrar och alla sina syskon, hela sitt liv. Vi andra har alltid haft våra övriga föräldrar också, det är allså ingen som har avlidit eller aldrig varit närvarande etc. Styvsyskonen har till och med växt upp med "varannan-vecka-varianten", men de övriga föräldrarna är utspridda på andra adresser. Hamburg, Växsjö, Täfteå och så vidare.

Ovanstående är alltså bara rent blodsmässigt. I hjärtat är vi alla "riktiga" syskon, en "riktig" familj. Den strax tonåriga systern. Den lumpenhatande yngsta brodern. Den ekonomistuderande mellanbrodern. Den nyss utexaminerad civilingengören, som envisas med att vara 19 dagar äldre än mig. Och så jag då.

Samt idésprutan som är min mamma och den virriga professorn till styvfar. Som båda tagit plats som ytterliggare "riktiga" föräldrar för dem som de från början bara var styvföräldrar åt.

Och så finns det logiskt nog även ytterliggare syskon, utanför det jag kallar min familj. Styvbrödernas halvbror, som ironiskt nog är lika gammal som min halvbror. Och nyss nämndas alldeles purfärska distanssyster. Även min far har pratat i ett flertal år nu om eventuell tillökning, men det verkar inte bli av. (Insert funny/mean sentence about my fathers reproductive organs here).

Sammantaget blir det en jäkla röra och jag minns inte vem som sa det först, men jag brukar apa efter och hävda att jag kommer från en modern kärnfamilj. Om tiden för att förklara närmare inte finns grymtar jag bara stor, väldigt invecklad och fullständigt underbar. Har jag däremot tid över så skulle en förklaring kunna låta som det jag just skrivit.

gott liv? jo tack.

Fram med de vallade plankorna. Fram med påskägget. Fram med vantar och mössa.

Sol och skidor. Slättförs givetvis. Det blir säkrast så.

En massa god mat, en massa godis, en massa släktingar.

En fem dagars trip till de norska fjällen. Det vill säga bortom civilisationen, det vill säga inget internet, det vill säga inget bloggande.

(Ska dock plöja hela första säsongen av Heroes på brorsans dator. Mumma!)

Glad Påsk!

ich rufe an

Jag försöker alltid vara trevlig mot "headset-folket". Det vill säga alla stackars satar som har som arbete att svara och prata i telefon, koppla vidar, ta emot klagomål och/eller att svara på allmänt dumma frågor.

Jag säger att jag försöker vara trevlig, för det är inte alltid det går. Det finns alltid de som inte fattat vad det innebär att ha ett serviceyrke. Som snäser, fräser och suckar trött när man ringer. Människorna utan alla indianer i kanoten.

Jag förstår om de hatar sitt jobb, för så jäkla kul kan det inte vara att svara på fakturafrågor på AB Bostaden i Umeå (inga namn nämnda). Och alla har vi väl våra dagar, så visst kanske man förstår att man inte alltid kan låta glad och glättig. Men lite service-minded kan man väl vara? Förmågan att, även de värre dagarna, undvika att idiotförklara kunden. För det kan vara så att jag faktiskt måste ha hjälp av personen i andra änden. Och då kan jag inte göra primathjärnan till viljes. Jag kan inte skrika i luren att idiotjäveln borde se sig om efter ett nytt jobb, istället för att förpesta min dag också! Istället sitter man där och biter sig i tungan tills blodsmaken blir allt för uppenbar. Man försöker låta medlidande och beklagar att man stör dem med sitt ynkliga problem.

Men ibland är de riktigt trevliga, de där som svarar. Och det älskar jag! Då försöker jag vara så trevlig och rolig som möjligt. Jag vill gärna tro att mitt dåliga skämt om telefonbankens kösystem till Charlotte på Swedbank faktiskt gjorde hennes kväll lite bättre. Även om det var ett dåligt skämt. För precis som jag, så kanske hon också anser att allt det som omvärlden kallar dålig humor, egentligen är bra humor. Hon skrattade i alla fall och det lät inte fejkat.

Eller hon på bredbandsbolaget för ett tag sen som var så trevlig att vi fortsatte prata tio minuter efter att själva ärendet var avklarat. Jag var svidande nära att fråga om en dejt, men det var omöjligt att avgöra på rösten om hon var 16 eller 36, så jag avstod. Att fråga om åldern kändes lite väl "och-vad-har-du-för-kläder-på-dig".

scalpel please

Håret har råkat bli kortare än på länge. Jag snaggade mig. Sen gick det två dagar. Sen såg jag mig själv i spegeln och upptäckte att det inte blivit särskilt jämt. Så det blev en till snaggning. En ännu kortare.

Plötsligt lyser min hårbotten igenom och i spegeln anar jag något misstänkt. Men det är placerat så pass olägligt att jag inte riktigt kan avgöra hur det ser ut.

Så jag riggar filmkameran och förbereder mig för en undersökning i CSI-klass. Med en projicerad bild på tv:n ska jag väl kunna avgöra vad det är där uppe, hur mycket cancer jag har. Men precis när läkaren i mig ska få utlopp för sin hypokondri, så stöter jag på patrull. Jag hittar inte kabeljävlen för att koppla ihop kameran och tv:n! Jag får fortsätta leva i ovisshet. Även om fläcken lär falla i glömska i takt med att håret växer tillbaka.

Må fan ta alla tjuvaktiga hustomtar.

piiip piiip

Jag höjer blicken från datorn och tittar ut genom fönstret i kontoret. Marleys ord vaknar till liv i bakhuvudet när jag ser tre små fåglar hoppa runt på grinden. Jag spricker upp i ett vårleende och sliter fram mobilen för att ta ett kort. Men jag är för långsam och mobilkameran för dålig. Det blir mest suddig gardin på hela bilden. Jag smyger ut istället, men de snabba lyhörda fåglarna upptäcker mig, kvittrar varnande och flyger iväg. Jag förbannar min dåliga smygteknik.

De var i alla fall små saker, med gröngula magar. Fina.

the closure on open

För ovanlighetens skull åkte jag buss den här gången.

Försöker inbilla mig själv att jag gjorde det för miljön. Men i ärlighetens namn var det kanske mest självinsikt och förutseende. Jag visste hur trött jag skulle vara. Och jag hade rätt. Men så särskilt mycket sömn blev det inte.

Jag hade fyra tonårstjejer framför mig. Att sitta bakom dem var som att ha huvudet nerstucket i en burk oidentifierbart lösviktstee. Melon? Vanilj? Tant?

Jag ska inte gnälla som någon gammal surgubbe, det var inte som att jag satt och nös i trettio mil. Det var bara det att bakfyllan, som fram tills bussturen inte hade visat sitt fula tryne, då helt plötsligt gjorde entré.

Och eftersom mp3-spelaren på min mobiltelefon rymmer ca fem låtar så försökte jag lyssna på radio istället. Det visade sig bli ett evigt kämpande med mottagningen. Höga Kusten är vackert, men alla berg och dalar innebär också många fläckar med radioskugga. I alla fall med en med en såpass klen mottagare som en mobiltelefon.

Det börjar bli dags att köpa en riktigt mp3-spelare. Och ett par stooora hörlurar! Men med tanke på chocken jag fick av kontoutdraget efter helgens äventyr lär det få vänta. Förutom spelaren ska det bli kamera, reskassa, solglasögon, skor mm. Det är mycket nu.

Men det var en väldigt, ja till och med extremt bra helg. Efter många om och men, utan mycket till förstående från oss andra, så fick den ene sin dos med patriotisk hardcore. Den andre fyllde sitt behov av sköra kvinnoröster och jag var bara allmänt svettig och lycklig, när vi med varsitt maxmål i handen, snavade hemmåt på söndagsmorgonen.

För mig var Laleh och Tingsek bäst. Mest överaskande var Lucky Soul. Störst besvikelse var Ane Brun och Timbuktu. Det var inte deras fel, utan snarare lokalens, publikens och mina egna förväntningars. Men ändå.

Överlägsen etta under helgen var dock mjölken. Det kanske är bara är inbillning, men den känns så mycket godare hemma! Den liter jag sänkte i fyllan i går natt, var bland det godaste jag någonsin druckit. Rätt färg på paketet och allt.

Sammantaget var allt wunderbart. Alltid kul med vännerna. Alltid kul med musik. Alltid kul att komma hem.