en tur till min & björkarnas stad

Jag kan inte sluta nynna och vissla Tingsek - Proud to be a part of these days (myspace).

Tingsek och en massa annat bra på Umeå Open ikväll och imorgon, blir mumma för öronen. Musik, vin, öl, vännerna och annat folk. En helg kan inte ha bättre ingridienser. Omöjligt.

Kryddade dessutom med en sväng till familjen igår. Finast i världen är den, min familj. Ett tag sen sist så en del hade hänt. Syrran har växt ytterligare någon meter, styvfarsan har fått några fler gråa hårstrån och mamma har blivit kompis med sångaren i Alphaville. (Om allt går enligt mammas planer, så kommer vi sitta ett helt gäng runt lägerelden i sommar och sjunga "Forever Young" tillsammans med Marian Gold.)

Inga bröder hemma, vilket inte är så konstigt eftersom alla är utflyttade. Men jag får träffa två av tre nästa helg, eftersom det verkar bli ett litet påsklov i fjällen, med nästan hela lá familia inklämda i stugan. Bara minsta brorsan som inte kan komma. Eller ja, han får inte komma. Jag sa åt honom med myndig storebrorsröst att han skulle fokusera på flickan, när han för en gångs skull är hemma från lumpen. Storebror bestämmer. Så det så!

snart smäller det

Det har alltid varit ungefär ettkommafem till två år mellan gångerna. Så det är snart dags igen, om cyklerna fortfarande har sin gång.

1995 Cykelkrasch - ambulans och två nätter på sjukhus.
1996 Hopslag på fotbollsplan - bruten fot, spikar i foten, två operationer.
1999 Snowboardkrasch - sabbat knä, artoskopi, kortison, sjukgymnast.
2001 Kapad under fotbollsträning - finger kraftigt ur led, dock inget brutet.
2003 Stor spegel som lossnade ur ramen - splitrad tå, kryckor i en månad.
2005 Fall under fotbollsmatch - avslitet ligament i axel, lindad i tre veckor.

Det är de jag kommer ihåg så här på rak arm. Olyckor som slutat med sjukhusbesök. Ingen av dem särskilt allvarlig, någon av skadorna kanske inte hade behövt sluta med sjukhusbesök. Men jag tror på den svenska sjukvården och vill gärna vara på den säkra sidan. Dessutom är det inte så farligt att vara inlagd. Man får ju i alla fall ett par av de där gula, jävligt fula, men ack så sköna mjukisbyxorna.

Hur som helst så undrar vad som händer nästa gång? För det lär vara en fråga om när och inte om. Peppar peppar, ta i trä.

transportsträcka

Jag visste var alla skyltar satt, jag kunde alla ortsnamn och jag hade stenkoll på alla omkörningställen. Jag visste var kaffet var gratis, jag kände till varenda sten i asfalten och jag kunde lutningen i alla kurvor. I alla fall då. Men uppenbarligen inte något år senare, när resornas antal minskat i frekvens.

Tittade jag på klockan efter rondellen vid flygplatsen visste jag exakt när jag skulle nå bron och slutligen också ön. Om det var dit jag var på väg.

Under två års tid avverkade jag nästan 20 000 km på E4:an. Det är som från Sverige till Nya Zeeland och en bra bit till. Det var veckopendling till och från skolan. Det var månadspendling mellan lägenheten och sommarvikariatet/praktiken. Det var resor hem, resor bort, resor hit, resor dit.

Ibland var vi flera i bilen. Ibland var jag själv. Ibland kunde jag ostört sitta och skråla med till något gammalt kassetband med kasst ljud. Lauryn Hill, Elliott Smith, Silverchair mm.
Ibland var jag och Raggarn tvungna att lyssna i två timmar på den där jäkla mytomanen, som aldrig aldrig aldrig kunde hålla käften. Ibland fick man lyssna på "fredagsflörten".

Första resan, tror det var söndag den tredje september tvåtusentre, så skrek jag så högt jag kunde, när vi passerade skylten till Skrike. Jag hade känt de två andra i bilen i ca tretton mil. En tradition var påbörjad.

Vissa dagar var man glad att vara på väg åt ett visst håll. Andra dagar hade John Mayers ord passat bättre; Four more exits to my apartment, but I am tempted to keep the car in drive, and leave this shit behind.

Speciellt under de där hemska veckorna. I den där korridoren. Där rummet luktade gammal fimp, huset gammalt damm och köket gammalt dött djur.
Första dagen, i september, hittade jag ett paket köttfärs i kylskåpet, förpackat i april. Någon vecka till så hade paketet antagligen kunnat vandra själv till sopnedkastet, med egenodlade larvfötter. Till saken hör att dessa veckor även var de enda under hela två-årsperioden utan sambo, rumskamrat eller internatgrannar. De genomleds även utan tv-antenn och bredband.

Men förutom just de veckorna så hade jag egentligen ingenting emot alla tiotusentals kilometer. Det var alltid skönt att komma fram. Sätta ner väskan. Säga hej.
Till de dåvarande klasskamraterna, de dåvarande rumskompisarna, den dåvarande flickvännen.
Jag gjorde precis det jag ville göra. Fast inte alltid exakt där jag hade velat göra det. Sverige är ett långt land.

Det blir inte lika ofta nu längre och utgångspunkten är flyttad till den södra änden av den gamla sträckan. Men det är fortfarande tradition att skrika i Skrike.

costas leftovers

Min roomie har återvänt hem och lämnat mig ensam och min lägenhet sargad. Det är trist värre, men jag ser nu hur min gamla lägenhet sakta börjar växa fram ur röran den hårige cyprioten lämnat.

Efter en sondering av terrängen har jag kommit fram till att jag gått plus med följande:

• En gul lök
• Ett blomkålshuvud
• Ett salladshuvud
• 2 ägg
• 1 liter fruktsoppa
• Ett kvarts paket bredbar leverpastej (usch)
• Ett stort paket kycklingbuljong
• Någon slags bakterie-fil
• En matlåda med oidentifierbart innehåll (fisk?)
• Fyra skivor Rasker
• ca 50g fryst bladspenat
• En halv påse frysta wok-grönsaker
• Ett halvt paket müsli
• Två tomma! paket branflakes (tack som fan)
• 2 skivor Falu råg-rut
• En burk tonfisk
• 2 burkar krossade tomater
• Senaste numret av Ordfront (redan läst)
• En datamus av märket Logitech
• En innebandyklubba (felvinklad)
• En halv flaska konstigt schampo
• En laddare till en elektrisk tandborste
• En tandkrämstub innehållande ca 3 ml tandkräm
• En tiokrona och två femtioöringar (yipee, I'm rich)
• En ful brun skjorta (tror dock att det är Stöparns)

ur spår

Jag skulle passera en obevakad järnvägsövergång. Jag saktade in och tittade åt båda hållen, såg inget tåg och tryckte på gaspedalen för att passera. Men halvvägs över så registrerade min hjärna något annat, som fick mig att stanna mitt på övergången och kolla över axeln en gång till.

En bit ner efter spåret står en bil parkerad. Inte på spåret, men inte mer än en halv meter på sidan heller. Eftersom det på ena sidan är ett stängsel och på andra sidan skog, så blev jag något förbryllad. När jag tittar noggrannare så ser jag även att det står en gubbe längre ner. På spåret. Med en gångstol framför sig! (Tror det heter så, som en rullator fast utan hjul).

Jag kör förbi övergången, parkerar bilen och går ner för att se vad det är frågan om. Hjulspåren i snön visar tydligt att han varit tvungen att köra med ena hjulparet på spåret och det andra vid sidan av, för att komma dit han nu är. Jag försöker se vad gubben håller på med, men innan jag kommer fram så hör han att jag kommer.

Han stapplar snabbt över spåret igen, viker ihop gåstolen och sätter sig i bilen. När jag nästan är framme så börjar han köra, så jag blir tvungen att stoppa honom. Gubben vevar långsamt ner rutan och jag frågar, med så vänlig ton som möjligt, om han vet att det faktiskt går tåg här. - Ja, jo, det sa han att han visste och fortsatte bestämt, men inte på helgerna. - Jo, sa jag, det går en del tåg här på helgerna också och det är nog ingen bra idé att befinna sig på spåret då. Eller för den delen att nästan parkera på detsamma. - Nä, sa gubben, att det var det kanske inte, varpå han vevade upp rutan och klämde bilen förbi mig.

Jag tittar efter bilen och ser till min förvåning att trots sin uppenbara brådska, så stannar han när han kommer fram till vägen igen. Han tittar sen väldigt noggrant åt vänster, blinkar höger och kör därifrån. Gåstolen i baksätet blänker i solljuset.

Hela dagen har jag gått och funderat på vad gubben kan ha haft för ärende på spåret. På andra sidan det där stängslet ligger ett reningsverk. Knappast attraktivt att bryta sig in på. Än mindre med tanke på gångstolen och det faktum att den stora grinden, ca 50 meter från där gubben befann sig, stod på vid gavel. Jag tror inte heller att han, av någon tråkig anledning, faktiskt ville att det skulle komma ett tåg. För det är trots allt inte många tåg som går där och de håller inte heller någon särskilt hög hastighet. Hög nog för att han skulle få problem att hinna undan visserligen, men lokföraren skulle troligtvis också hinna stanna. Det finns, kort sagt, bättre spår för sånna ärenden.

När jag stod och tittade efter bilen så såg jag även att det stack ut en kvist från bagageluckan. Kan det vara så att gubben visste, att just precis där, växer norrlands bästa påskris?

En stjärna kallad Henry, av Roddy Doyle

"Till sist möts de, Henry Smart och Alfie Gandon. Jag tänker inte tala om hur det går"

Den avslutande raden i förordet, som just gett mig en snabblektion i irländsk historia. En försmak på det som snart ska skildras. Jag har fått läsa om människor jag fortfarande vet mycket lite om, namn jag bara i enstaka fall hört förut.

När jag läser det här har jag redan insett att det inte blir något tidigt uppvaknande nästa dag heller. Plötsligt brinner jag av längtan att lära mig mer om det irländska självständighetskriget och dess huvudpersoner. Jag bara måste få veta hur det går när Henry Smart träffar Alfie Gandon. Bara ett kapitel till.

"-Nu ska du bara luta dig tillbaka och tänka på Irland"

Sista raden i del två av fyra. De förväntningar som förordet orsakade är borta. De är redan uppflyllda med råge. Jag hade ställt in mig på en renoldad historisk roman och boken har visat sig vara mycket mer än så. Jag var inte alls beredd på de levnadsöden som de första delarna skildrar.

Huvudpersonen Henry Smart är en av de bäst beskrivna karaktärer jag någonsin läst om. Jag har full insikt i hur han tänker, hur han känner och framförallt vart han kommer ifrån. Men trots det har jag aldrig den blekaste aningen om vad hans nästa steg blir.
Vad det gäller irländarnas historia mår jag nästan dåligt. Jag avundas över att inte ha varit delaktig, att inte själv ha någon frihetskamp på min eller mitt lands repertoar. Kampen är långt ifrån ren och jag har fortfarande inte riktigt greppat alla orsaker till den. Men det är vilt och patriotiskt. Romantiskt och intensivt.

"Ännu en martyr för gamla Irland".

En av de sista raderna i boken, som sägs vara första delen i en planerad trilogi. Så vitt jag vet har inga fler delar kommit än. Jag har längtat efter nästa del i sju år nu. Jag fortsätter vänta.

"Om de däruppe tycks större är det för att ni själva står på edra knän. Res er!" - James Larkin

cheers darlin'

Nu: En Jameson i handen, irländsk musik på iTunes.

Snart: En Kilkenny i handen, irländsk musik på Irish Pub.

Sen: Efterfest med Damien Rice i hötalarna?

Happy St Paddys day to ya!

arbetsdag?

Kom till jobbet vid åtta i morse.

Drack kaffe.

Tittade på schemat.

Tog påtår.

Började diskutera huvudstäder i syd-amerika med kollegorna.

Skrev ut en lista på världens alla huvudstäder.

Frågesport om världens huvudstäder med arbetskamraterna.

Svarade i telefon.

Fikade (två mackor och en kaffe).

Korrekturläste ett PM.

Tittade in i verkstan.

Pratade lite om en säkerhetsplan.

Åkte och köpte lunch.

Åt lunch.

Drack kaffe.

Skjutsade kollegan till ett möte.

Slösurfade ett tag.

Gick ut i solen och läste igenom en utbildningsplan.

Pratade lite om utbildningsplanen.

Drack mer kaffe.

Funderade över eventuella ombyggnadtioner av anläggningen.

Drack inte kaffe, men däremot vatten.

Telefonsamtal.

Tittade på en hög med viktiga papper.

Funderade på att ta ut en komptimme eller två.

Duschade.

Tog ut en komptimme.

Åkte hem .

fram med hinken igen!

För två veckor sedan kommer min roomie hem och meddelar att hans avdelning på sjukhuset är satt i karantän pga vinterkräksjukan. Men tack vare desinfektion, avstånd och hypokondri lyckades vi ducka för smittan den gången. Nu händer det igen.

Den här gången är det Thomas som i bilen på väg till jobbet berättar att hans sambo Evelina har spytt hela natten. Eftersom jag inte har rättigheter att sätta var sig Thomas eller Evelina i karantän, så är det antagligen lönlöst att kämpa. Vi möts snart igen, käre Ralf.

kändisbloggar

På ett café någonstans i Los Angeles. Min farbror hade dragit med mig dit, eftersom det var enda stället i kalifornien som sålde te på lösvikt. Han gick in först och jag lunkade på i bakhasorna. En bit in står en kvinna lutad över ett bord och samtalar med någon. Precis när jag ska gå förbi sträcker hon på sig och vänder sig om. Kollisionen är oundviklig.

- Oh I'm so sorry, are you alright? Jag tittar upp, men får inte fram mer än ett -öhh. Framför mig, med sin hand på min axel, står inte så okänd hollywoodkändis. Min förvånade blick dröjer kvar någon sekund för länge för att inte passera pinsamhetströskeln. Till slut rodnar jag, sänker blicken, mumlar något ohörbart och snubblar vidare in mot kassan.

När vi kommer ut till bilen igen frågar min farbror om jag såg Jamie Lee Curtis där inne. Jag ville hävda att jag inte bara såg henne, utan dessutom samtalade med henne, men så värst mycket till samtal var det förstås inte.

den glider in

Idag upptäckte jag via webstats att någon hittat till min blogg genom att googla ordet "glidpotential". Jag skrev om kombinationen tjocksockar och parkettgolv. Det var säkert precis det som denna någon letade efter. Damn straight. Garanterat.

förbluffad

Hur ironiskt är det inte att min mobiltelefon inte kan stava till "sovmorgon"?

smärta...

...är att inte kunna röra på sig, eftersom varje liten rörelse sänder en outhärdlig smärta genom hela kroppen. Vi pratar inte aj aj, vi pratar AJ med så inihelvette stora bokstäver.

Jag tittar ner på foten, men ser inte något annat än en lätt blånad på vänster stortånagel. Men jag har nära, så nära, till tårarna.

Jag har haft många blånaglar genom åren, ett pris man betalar för att spela fotboll, men att de framkallar så här mycket smärta har jag nog aldrig varit med om.

Jag var i behov av en huskur. Jag prövar med klassikern, att glödga en nål och smälta hål i nageln för att släppa på trycket. Sagt och gjort. Fram med nål och tändare, glödga, smält. Men det ville sig inte. Jag lyckades inte utså smärtan för att ta mig igenom.

Istället grävde jag fram den minsta borr jag kunde hitta och borrade försiktigt genom att rulla borren mellan fingrararna.

Äntligen hål. Äntligen lite äckligt blod och var som sipprar ut. Äntligen minskar trycket och smärtan är inte längre lika outhärdlig.

Och om det inte framgick tidigare så ja, jag var nära att börja gråta. Av en blånagel.

time is contagious, everybodys getting old

"Time waits for no man".

Synd. För det där med att vara ung och häftig, men samtidigt rik och erfaren, är en ganska svår ekvation. För det är väl så man vill vara. Eller ja, på sätt och vis iallafall. Det finns få saker som är lika patetiska som "fifty-something-gubbar" som verkar tro att de fortfarande är arton. Så ska jag inte bli när jag blir stor. Men att ha packat med erfarenhet i bakfickan, ständigt fortsätta uppdateras och samtidigt ha nära till barnasinnet, det kan vara något.

"Barndomen är den enda tid i livet då vanvett inte bara tillåts utan förväntas av oss".

Nu för tiden behövs en fylla för att det ska vara socialt acceptabelt att exempelvis handvolta på en betongmur. Även om alkoholen antagligen behövdes för att överhuvudtaget våga prova, i just det fallet, (med betoning på fallet, jäklar va ont det gjorde). Men bättre exempel kanske är spontansång, dans eller att hoppa i vattenpölar.

Helst av allt vill man framstå som världsvan och lugn, men samtidigt tokrolig och galen. Hur fan ska man få tiden att räcka så att det går ihop?

när du vadå?

Vännerna hemifrån kom och hälsade på. På väg ner stannade de för att äta. När burgarna var uppätna och läsken slut tänkte de fortsätta färden, men hittar då inte bilnycklarna. Chauffören frågade de andra om någon av dem tagit bilnycklarna, men alla slog ifrån sig. De gick ut till bilen för att se om han kanske lämnat dem i bildörren. Sanningen visade sig vara värre än så.

Nycklarna var inte bara kvar i bilen. De satt i tändningslåset och bilen var fortfarande igång.

Nu var bara frågan hur de skulle ta sig in i den låsta bilen. De hade ju noggrant sett till så att alla dörrar var låsta eftersom bilen var full med ägodelar. Men när man ryckte i dörrarna visade det sig att en av dem hade ignorerat ordern och lämnat sin dörr olåst.

De tog sig alltså in i bilen. Frågan är bara varför ingen annan hade gjort det under de 45 minuter bilen lämnats olåst och obevakad. Ett gratis smörgåsbord för alla biltjuvar.

Men de kom fram och helgen blev fantastisk, med allt sånt som hör en grabbhelg till.

Vid en genomgång i morse visade det sig att vi allihop hade stannat till på statoil på vägen hem från nattklubben. Varenda en av oss hade i olika omgångar, på ett eller annat sätt skämtat/jävlats med kassörskan, ovetandes om varandra. Hon måste haft en kul natt.

Helgens citat: "jag upptäckte det när jag rakade röven i kroatien".