sweet update

Filmfitta!

Som en vän till mig uttryckte det, under sin avvänjningsperiod för att sluta säga könsord. Planen var att istället för f-ordet säga film, eller om det kanske var filmstjärna. Resultatet var väl sisådär och istället myntades en ny svordom.

Hur som helst så råkade samma ord alldeles nyss trilla ur min egen mun, när jag gjorde upptäckten att paketet med Bragokex i skafferiet inte alls var ett paket Bragokex, utan istället ett paket Mariekex. Mariekex?!

Det har alltid varit en gåta för mig varför de överhuvudtaget tillverkas. Jag menar inte att de är totalt fruktansvärda, men vad är de? För de är inte heller särskilt goda, de innehåller inget sött eller sliskigt, de ser inte goda ut. Mariekex är tråkiga. De är kak- och kexvärldens svar på vita t-shirtar utan tryck. De finns där, men ingen är särskilt intresserad av dem.

Tills nyss visste jag inte heller vem eller vilka som skulle kunna tänkas köpa ett paket Mariekex. Men nu vet jag. Det är sånna som jag. Stressade shoppare med halvtaskig uppfattningsförmåga. Inte för att Bragokex är särskilt mycket mer beundransvärda, men de är i alla fall söta.

Kvällens sötsug fick istället dämpas med ett glas mjölk med sinnessjukt rågade mått med Oboy. Inte fy skam.

anaflapet

En fotbollsplan och en träningsoverall. Det är allt som verkar behövas. För att jag, som enligt egen utsago annars pratar både klart och tydligt, ska få problem med bokstäverna.

Jag står där mitt bland grabbarna jag tränar och försöker ropa ut instruktioner och beröm. Min röst är hög och klar. Kom igen kullar! Lysande grubbar! Bra snackspel, jag menar bra snack och bra spel! Rema rama embryon.

Än så länge är det bara de andra tränarna som vågat se ned på mig med höjda ögonbryn. Men om jag inte skärper mig kommer grabbarna snart att börja tappa respekten. Jag är uppriktigt orolig.

Jag har i alla fall lyckats lägga av med det irriterande tics jag förut hade när jag själv spelar. Handklappandet. Jämt, konstant och hela tiden. När jag ville ha bollen. När jag vill berömma någon. När jag klagade på domaren. Klapp. Klapp. Klapp. Det gick så långt att jag kunde sluta spela och bara stirra ner på mina händer. Varför? Sluta klappa!

Men det är borta nu. Så nu jobbar jag på att få ordning på bokstäverna.

music for the road

Radion bjöd bara på tveksam underhållning. Tystnad kändes inte heller som något bra alternativ. Istället stannade jag på en rastplats och började gräva bland kassetterna. Blandband med lika många år på nacken, som bilstereon utan cd.

Etiketterna skvallrade om ömsom vin, ömsom vatten. Sixties, Silverchair, Antonio Carlos Jobim, Belle and Sebastian, West-Coast Hip-Hop, Mora Träsk, och bland mycket annat, även ett tomt fodral till Bröderna Lejonhjärta.

Till slut blev det ett mixband med bland annat Lauryn Hill och Billie Myers som fick ackompanjera min resa åt vad som ikväll kändes som fel håll. Hem fast bort.

937

The seven-storey building. Huset där fem bröder växte upp. Även om ingen växte upp.

De fem bröderna som, trots en uppenbar medelålder, hänger fast vid barnasinnet likt en sugfisk på en valmage. Bröder som var, är och förblir pojkar.

Pojkar som smitit från ordningsmakten i ett flertal länder. Pojkar som periodvis livnärt sig på inget annat än öl och gräs. Pojkar som hittade flickor i sverige, i tyskland, i belgien, i mexico, men bara en på hemmaplan.
Bröder som gett sin mor barnbarn på olika kontinenter. Barnbarn som hitills i de allra flesta fallen, visat sig vara just; pojkar.
Dessa yngre pojkar kommer aldrig bli kvitt den egenskap som stenhårt präntas in i dem, av de fem äldre pojkarna. Den dåliga och omogna humorn. Undertecknad är ett levande bevis.

"Promise not to laugh when you get here and walk through the door, but your other uncle has gained about 200 pounds, but he doesn't like it when people notice."

Där är släktbanden som allra tydligast.

937. Huset står där än. Trots jordbävningar. Trots de fem vilda bröderna och deras vilda barn. Där jag konstigt nog är hemma. Trots nästan tusen mil i avstånd.

norrbotten

Frisk luft. En kall sjö. En lägereld. Kall öl. Kliché. Men fan va underbart.

Det var en förfallen brädhög på pålar. Ett gammalt lapphäbre byggt för förvaring någon gång på sjutton- eller artonhundratalet. På platsen min morfar växte upp på. Och hans förfäder innan det. Som min mamma förvandlade, renoverade och inredde.

"Det är hit man kommer när man kommer hem" - Euskefeurat.

Bilden och alla rättigheter tillhör min lilla mor, vänligen respektera äganderätten.

en cysta fattigare

Bubba. Han i Forrest Gump. Min underläpp härmar hans. I storlek vill säga. Jag blöder lite också. Och dreglar. Skulle jag vara tvungen att prata nu skulle jag läspa. Nu börjar bedövningen släppa. Aj.

reflekterande profilering

Några korta rader om dig själv. Vad skriver man? I ännu en presentation, ännu en sammanfattning, ännu en profilering.

Titel?! Använder vi fortfarande dem? Dog inte de ut med telefonkatalogen på nittiotalet?

Vad vill de veta? Familjeförhållande, intressen eller dåliga vanor?

Eller ska jag berätta att jag älskar akustiken i trapphus. Att jag helst skulle vilja sitta där ute, på min femte våning, med gitarren i händerna. Med ekot. Där ljudvågorna rullar.

Vad vill jag egentligen berätta? Vad kan jag berätta? Vad vet jag?

Referenser kanske är nyckeln. "Skapa din historia, men låt andra berätta den." En inte så sanningsenlig ödmjukhet, eftersom jag bestämmer vem som ska refereras.

Men jag är mer än en ålder, ett kön, en titel. Tre rader fri text fyller inte igen luckorna.


(Musiken kanske säger mer än orden: Malcom Middleton - A Moaning Shite)

kvartövertvå bekännelser

Welcome to my humble house of madness.

Jag är relativt onykter, (definera relativt!). Men jag är hemma. Ett gott tecken om något.

Nu får det vara nog. God natt. Don't let the bedbugs bite.

sten i glashus

Jag både skrattar och ryser när jag läser det här.

Först skrattar jag när jag tänker på de bergskedjor sverigedemokraterna har kastat omkring sig, i små små akvarium. Sen ryser jag, när jag funderar över varför det är så här.

Att inte kunna hantera sin personliga ekonomi är ett handikapp. Ett handikapp som vi har alldeles för dåliga metoder att handskas med. Folk med betalningsanmärkningar och skulder till kronofogden, hamnar tillsammans med sjukpensionärer ofta på botten av samhället.
Och det är ofta där extrema åsikter växer och frodas. Där det logiska sinnet sviker och man istället börjar leta efter andra att skylla på. Och visst, sett ur ett större perspektiv är det samhällets fel att människor fastnar i bidrags- och skuldträsket.

Men min poäng är att det var när det stod som sämst till för folket, som nazismen kom fram i Tyskland. SD blir större och större för varje val. Vi har det väl knappast lika illa som tyskarna under 20- och 30-talet, men klyftorna ökar. Och i förlängningen, blir åsikterna extremare.

Sverigedemokraterna skyller på invandrarna. De säger att invandrarna är bidragstagare och maxutnyttjare av välfärdssystemen. Och det värvar man röster på. Många röster. Samtidigt som de folkvalda själva lever på bidrag. Det smakar illa.

klagovisa

Jag ska genomgå en mindre operation i munnen. En igenkloggad salivkörtel. Visst fan låter det sexigt?!

Läkaren som först undersökte mig använde inte handskar. Han smakade piss. Dessutom var åkomman tydligen ovanlig, för ett tiotal läkarstudenter ville också undersöka. Jag gick med på det, mot löftet om att få en kortare väntetid.

Jag fick vänta i 18 månader.

Men nu är det tydligen dags. Dock verkar det som om landstingets datasystem totalt saknar internkommunikation mellan avdelningarna. Så idag fick jag två brev. Det ena med tiden för operationen. Det andra med en tid för blodgivning. De båda tiderna var inbokade samma dag. Och på samma klockslag.

Splitvision? Floating head-patient? What's up doc?

Till råga på allt lär jag säkert bli deformerad. Harmynt i underläppen. Konstant dreglande. Läspande. Het, hetare, hetast.

Jag dunkar på Illinois - Headphones för att lindra mitt lidande.

pratkvarnen maler

Det är förvånansvärt hur avståndet till primathjärnan aldrig tycks bli längre. Man kanske är något bättre på att minska konsekvenserna de gånger den visar sig, men att den då och då kommer fram, verkar inte gå att undvika.

Att kalla det för primathjärnan kanske egentligen är fel. Jag menar inte alls den ölhävande och slagsmålsvänliga varianten, utan snarare den osäkra och fummliga versionen. Tonårshjärnan, eller nej, lågstadiehjärnan. Den som inte vet hur man beter sig.

Det hjälper inte att man hunnit mer än halvvägs till femtio. Att man faktiskt har lite erfarenhet av flickor. Att man har ett långvarigt samboförhållande, diverse kortare och en del lösare relationer, i bagaget. Då och då hamnar man lik förbannat där. Med tunghäftan, de blossande kinderna och de stammande svaren. Med blicken ner i golvet.

Plötsligt har man hamnat i en situation man inte var beredd på. Som man inte vet hur man ska hantera. Och det är då man tar fram den. Lågstadiehjärnan. Med det vapen som så många av mina fröknar hackat på genom åren. Jag kan fortfarande höra deras röster i bakhuvudet. Med samma mantra, från precis vartenda kvartssamtal. - Jo, storey är duktig och trevlig i skolan. Men han pratar så fasligt mycket.

Det är där jag hamnar. Min försvarsställning. Bla bla bla.

Vissa dagar sitter det. All dålig humor, de snabba svaren, allt meningslöst svammel. Ibland funkar det helt enkelt. Den mitt emot är mottaglig. Hon skrattar, ler och fortsätter samtalet. Det är de gånger man lyckas använda det till sin fördel. Då man lyckas minska konsekvenserna. Andra dagar funkar det inte alls. Man får på sin höjd en rynkad panna och en frågande blick. I värsta fall ett ironiskt skratt och en ryggtavla som går sin väg.

Tänk om alltid kunde vara så där sval och avslappnad som man skulle vilja vara. Så där världsvan och skärpt.

Ja fan, skärpt! Det är så jag vill bli beskriven. - Ja den där storey, det verkar vara en skärpt kille. Jag har i och för sig ingen aning om det går hem hos flickorna, de kanske hellre vill ha en pratkvarn. Hoppas bara de lyckas träffa mig en av de där dagarna när allt sitter. When I'm on fire.

Förresten, en pratkvarn on fire. Eldkvarn?

Om du tyckte det där var roligt, eller i alla fall tråkigt på ett roligt sätt, kanske du är en av dem som skulle stå ut med mig. Eller så förstår du varken svenska eller engelska. Det kanske också funkar. Men då har du förstås ingen aning om vad jag nyss skrivit. Fast jag kanske är något på spåren. En koreanska med dåliga språkkunskaper och dålig humor. Då lär jag vara helt safe.

interagering

- Hej.
- Öh.. hej?
- Jag känner dig.
- Jaha, ok. Hur då?
- Ja alltså inte på riktigt. Men just nu måste det se ut så.
- Ok. Får man fråga varför?
- På grund av han i kostym där borta. Han är jobbig.
- Jaha. Ja trevligt att råkas då.
- Ja detsamma!

vändpunkter.

Mörker. En liten klump i bröstet. Det går nog snart över.

Det började för någon vecka sen. Jag satt och slöklickade från blogg till blogg. Klickade från rekomenderad länk till rekomenderad länk. Fortsatte så, via ett tiotal olika bloggar.

Det blir dags att klicka vidare från en av dessa slumpmässigt besökta bloggar. Den har fått ett bokmärke. Jag ögnar jag igenom länklistan. Då upptäcker jag, till min extremt stora förvåning, att där finns en länk till mig!?!

Jag har aldrig besökt bloggen förut. Aldrig sett en länk till den. Aldrig sett en kommentar från människan, allra minst på min egen blogg.

Stoltheten forsade över mig. Må hända en överdriven reaktion, men ingen bekräftelse värmer mer än den totalt oväntade.

Idag besökte jag återigen bloggen i fråga.

Länken var borta.

A blow. Solar plexus. Phmf!

obs: ingen reklam!

En tydlig fördel med att bo högst upp i en vindslägenhet utan hiss i trapphuset, är att djävulens hantlangare, det vill säga reklambuden, inte orkar gå hela vägen upp. Eller så vet de inte om att min lägenhet existerar. Hur som helst skrattar jag skadeglatt varje gång jag kommer hem och ser hur grannarnas tidningshållare står fullproppade med skit. Min är alltid tom. Es ist wunderbaum.

learning by doing

Jag började spela gitarr någon gång på högstadiet. Det var min gamla musiklärare Håkan som höll ett övertygande brandtal om att det bara tog en dag att lära sig spela gitarr. En dag av nötande, sen skulle man kunna spela några ackord och i och med det, också en del olika låtar.

Jag trodde på honom, så jag gick hem och försökte. Jag plockade fram min gamla spräckta nylonsträngade, som jag någon gång hade fått av pappa. Resultatet var inspirerande. Det gick ju! Efter bara någon timme så kunde jag med mina klumpiga tonårsfingrar nästan trycka ner fingrarna på rätt ställe för att ta tre olika ackord. Att byta ackord tog en mindre evighet, men lik förbannat så kunde jag sätta ner fingrarna och slå på strängarna, utan att det lät som flygplanskrasch.

När jag var en lite knodd gick jag i kommunala musikskolan för att lära mig spela piano. Nästan allt jag lärde mig då har jag glömt. Hur man läser noter, hur man tar olika ackord, hur Lilla (satans jäkla tråkiga-pardon my greek) Loppan gick. Gitarren däremot lärde jag mig nästan spela själv. Jag fick lite hjälp hemma av styvfarsan, och en del hjälp av farsan de gånger vi träffades. Men mestadels nötte jag själv och långsamt blev jag bättre. Utan att för den skull bli en "born again Hendrix", men ändå, bättre!

Men även om jag lärde mig vart jag skulle sätta fingrarna för att ta ett vanligt C, så förstod jag aldrig varför just den fingerpositionen blev ett C. Teoretisk famlade jag i mörker, och det var egentligen först i vintras som jag förstod hur gitarren är uppbyggd. Varför banden sitter som de gör, hur man kunde spela C på olika sätt osv. Det var inget speciellt som hände, det gick helt enkelt upp ett ljus för mig. En "eareka", fast utan äpplet.

Men nu funderar jag. För jag är nämligen lika teoretiskt dålig på språk och grammatik, som jag nyss var på gitarrteori. Jag kan skriva. Och jag vet oftast när en mening är felaktig. Men jag vet inte varför. Jag är rent utsagt värdelös på gramatik. Samma anledning som min gymnasielärare i engelska bara gav mig VG i slutbetyg. Jo, du pratar visserligen helt felfritt. Men du vet ju inte varför du pratar korrekt. Med det inte sagt att jag skriver felfritt, men det är inte det som är poängen.

Nyligen upptäckte jag att jag helt plötsligt, nio år efter att jag faktiskt läste kursen på gymnasiet, har lärt mig skriva med rätt fingersättning. Bloggen har lärt mig att enbart titta på skärmen, istället för att nu och då snegla ned på tangenterna. Kanske kommer gramatikkunskaperna samma väg. Automatiskt. Bara man famlar på och fortsätter nöta. Jag kan ju alltid hoppas.

demagog

Demagogi, att argumentera utifrån slående men osakliga argument, en uppsättning metoder, använda av demagoger. Det är en strategi att skaffa makt och inflytande genom att appellera till folks känslor och fördomar, vanligen genom användande av kraftfull retorik och propaganda.

H. L. Mencken, en amerikansk kritiker, definierar en demagog som "en som predikar doktriner han vet är osanna, till folk han vet är idioter."

- Wikipedia

Om jag stöter på ett ord jag inte kan, har jag lätt för att strunta i det och läsa vidare. Men ibland tar jag mig tid att kolla upp vad det betyder. I det här fallet är jag glad att jag antecknade "demagog" på mobiltelefonen. Telefonens ordbok hade inte hört talas om det, så jag fick skriva bostav för bokstav, precis som på nittiotalet. Men antecknignen blev gjord och idag kollade jag upp det. Och nu bara måste jag pränta in det här i mitt vokabulär. Hyfsat dräpande epitet. Förutsatt att personen i fråga förstår vad jag kallar honom.

det är mycket man inte vet

Hur är det att vara bibliotikarie? Är all bibliotekspersonal, som jag fördomsfullt vill tro, tystlåtna och blyga människor? Som älskar böcker, tidsskrifter och tystnad.
Vem är det som plastar in böckerna? Är det ett statusjobb vikt endast åt dem med flinka fingrar och mångårig inplastningsvana? Eller är det skitgörat som den senast anställde, eller kanske rent av praktikanten får ägna sig åt? Finns det hierarki även bland bibliotekspersonal?
Hur ser det ut i personalens fikarum? Det borde logiskt sätt vara i just fikarummet på ett bibliotek som den allra första "din mamma jobbar inte här"-skylten sattes upp. För de gillar anslag, de där bibliotikarierna. "Håll samtalston", "Kunskap och språk är makt", "Rätt bok på rätt plats".
Eller har de överhuvudtaget inte fikarum? De kanske trivs bäst med sin kopp kaffe vid lånedisken. Mitt bland horderna av de informations- och upplevelsesuktande besökarna. De underbara besökarna, som vetgirigt suger i sig av all information som finns innanför väggarna. Som när de kör fast, vänder sig till källan av allt vetande, det vill säga bibliotikarien, för hjälp. De där väluppfostrade, till synes tungsinta ungdomarna, som verkar spendera all sin lediga tid till att sitta nedsjunken i bibliotekets skönaste fåtölj. Med näsan nerstucken i verk av Kafka, Poe eller Sartre.
Eller hatar de i själva verket besökarna? De kanske helst av allt skulle vilja ha hela biblioteket för sig själva. Helt tomt från vilsna pensionärer som behöver hjälp med att blädra i tunga verk om första världskrigets verkan och orsaker. Utan snoriga ungdomar som kletar tuggummi under varenda bordskant. Inga slutkörda studenter, som tvunget ska ha tio procents csn-rabbat på de gamla malätna böckerna från "fem-kronor-styck-hyllan", samtidigt som de smugglar ut böcker som inte är för utlåning i ryggsäcken.
40 timmar i veckan till att läsa böcker, sortera tidsskrifter och hänga upp fina planscher på barnavdelningen. Utan att någon kommer och rör till det. Utan att någon tar böcker ur hyllorna och ställer tillbaka dem på fel plats. Utan att någon gör hundöron i inbundna böcker. Där de slipper hitta ett av de där korten, de som sitter i den lilla fickan längst bak i boken, på golvet. Utan ett spår av sin hemvist. Där de slipper hitta det senaste numret av Illustrerad Vetenskap nedtrtyckt bland lecakulorna, in en av de stora krukorna med plastväxter.
Så måste det vara. Nog för nu.

rum och kök

Det börjar bli länge sen nu. Barndomen. Hela familjen på fem barn och två vuxna, inklämda i en lägenhet på fem rum och kök, och senare mer utspridda i en villa på åtta rum och kök.

Idag delas samma hus av två vuxna och ett barn. Så nu börjar mamma prata om att flytta. En lägenhet i stan och ett billigt renoveringsobjekt ute på landsbygden, istället för den stora villan två mil utanför stan. Min mamma och hennes dröm om ett kråkslott. Styvfarsan grymtar lite lätt och får något oroat i blicken. Lillsyrran jublar över den centrala lägenheten, men skruvar på sig när hon inser att hon kommer måsta spendara tid även i kråkslottet.

Jag har väl inget att säga till om. Det är trots allt mer än sex år sen jag flyttade hemifrån. Men jag vill gärna ha någonstans att komma hem till. Som fortfarande är i hemkommunen. Så att man kan göra två flugor på smällen. Att kunna komma hem till både familjen och vännerna.

Jag blir lika förvånad varje gång jag kommer hem. Jag verkar inte kunna inse att alla bröder nu mer eller mindre har flyttat. Och att syrran mest springer hos kompisar. Jag kommer fortfarande hem med inbillningen att alla ska sitta runt middagsbordet och vänta på mig. Som om det fortfarande var år 2000. Men att hela familjen är samlad är numera sällsynt. Det brukar bli två, kanske tre gånger om året. Någon gång på sommaren, påsken om alla kan, och julen. Förutsatt att mitt arbetsschema tillåter det. I år blir det svårt. Den 24:e december är märkt med "Jobba NATT" i min kalender. Jag kanske lyckas byta bort det med någon som kan tänka sig att gå till jobbet efter Kalle Anka och hellre vill vara ledig på nyårsaftonskvällen. Time will tell.

Jag hann växa upp på många ställen. I åtta olika hus och lägenheter. I tre olika kommuner. I två olika länder. Med rötter och dylikt i ytterliggare två. Men ändå så känns det där stora huset ändå mest som hemma. Trots att jag inte spenderade så värst mycket tid där, under de åren jag officiellt hann bo där. Skola, fotboll och vänner slet mig istället in till stan. Kanske för att det är det sista stället som vi hann bo på allihopa, innan vi började flytta hemifrån.

Så det skulle vara tråkigt om de väljer att flytta. Ur min alldeles egna egoistiska synvinkel. Men jag förstår dem. Huset känns säkert både tomt och tråkigt jämfört med när alla var hemma. Och mamma vill därifrån. Hon trivs inte. Jag förstår det också, utan att gå in djupare på varför. Så om det nu blir som hon vill, med lägenhet och kråkslott, så hoppas jag bara att katterna får bo mest på landet. Så att jag slipper droga ner mig på kestin och andra piller, för att överleva hemresorna. Det blir spännande att se. Och vad som än händer, så är jag övertygad om att det nya familjehemmet bli bra. Blir mitt också. Blir hemma.

ut och demonstrera

Man får tycka vad man vill, men jag har min åsikt klar. För mig är hela poängen med ett samhälle att ta hand om varandra. Ett gemensamt mål att så många som möjjligt ska ha det så bra som möjligt i kommunen, i landet, i unionen. Den förra regeringen misslyckades konstant i sina försök att göra just det. Men dagens regering försöker inte ens. Istället strävar de efter att tillfredställa medel- och överklassen, medans de som har det sämst får det ännu sämre. Kan man inte se att klyftorna ökar, så tittar man överhuvudtaget inte neråt. 1% av befolkningen ska inte äga 99% av tillgångarna.

Alla de som vände från rött till blått med motiveringen "det behövdes ett ombyte" tänkte sig inte för tillräckligt. Det var inte mer kapitalism vi behövde. Vi går mer och mer mot den amerikanska tendensen att personerna blir viktigare än politiken. Mot främlingsfientlighet och egensinnighet.

Where's the common sense? The simple common sense.