kaffe, kollegor och ögongrus

I morse försov jag mig. Igen.

Jag har två väckarklockor. Jag har en mobiltelefon. Jag har en stereo. Alla dessa slår igång. Jag sover. Och så sover jag lite till.

Som om allt detta inte räckte (vilket det bevisligen alltså inte gör), så har jag ytterliggare en buffert. Min kära kollega Thomas. Han kommer nämligen och hämtar mig på morgnarna, så om jag inte vaknat tidigare kommer han och bankar på dörren. Men inte i morse. För han försov sig. Han också.

Kvart över åtta ringde mobilen. Då vaknar jag. Även det en smula skumt. Varför då men inte när den larmade. Hursom. Det var i alla fall han jag skulle ha möte med på morgonen, som undrade om han skulle köpa med fika till mötet som började om fem minuter.

Vad fan säger man? Kan du vänta en halvtimme? Jag ska bara spola bort ögongruset, väcka min kära kollega och kryssa genom rusningstrafiken. Nu minns jag inte ens vad jag sa. Jag borde inte sagt någonting. Med whiskeyrösten jag fått som ett brev på posten av den senaste förkylningen, skulle jag kunna agera stand-in åt Bengt Magnusson.

Imorgon ska jag vakna i tid. Det besvärliga är bara att för att försäkra sig om det, bör man även somna i tid. Och här sitter jag nu. Kaffesugen med hjärnan på högvarv. Man får helt enkelt lita på att kollegan vaknar. Det känns ju tryggt...