vid köksbordet kan man också filosofera

Framför mig låg ett nummer av Kommunalarbetaren. Jag bläddrade slött och läste om en personlig assistent vars arbete krävde kramar med sin brukare, en söt liten tjej med downs syndrom. Jag läste igenom artikeln, torkade bort en liten tår och sneglade sen upp mot mona-lisaklockan. Hon var tolv, eller "hel" som man också kan säga, vilket i det här fallet kan tyckas lämpligare eftersom tolvslaget är den enda tiden på dygnet då hon faktiskt är just det. Hel alltså.

Jag kände plötsligt hur fruktansvärt trött jag var och beslöt mig för att lämna de övriga berättelserna i KA därhän. Långsamt sköt jag ut stolen från bordet, på ett sätt som jag föreställer mig är typiskt för äldre norrländska män, eller "gubbar" if you will. Jag suckade irriterat åt min egna associationsbanor och reste mig upp.

Jag sneglade mot badrumsdörren men bestämde mig för att skita i tandborstningen. Jag var helt enkelt för trött och det enda jag fortsättningsvis lyckades med i kategorin making yourself bedready var att släcka lamporna på min väg mot sängen. Jag hade ertappat mig själv med en sån överraskande trötthet att jag lika gärna kunnat somna halvvägs till sängen i vardagsrummet. Det var med nöd och näppe jag fick av mig kläderna, som den långsamma kvällen till ära var en berömvärd konstellation av militärunderställ och tjocksockar.

Men så fick jag äntligen känna de svala lakanens mjuka yta tillsammans med täckets underbara omfamning. Tankarna drev snart iväg men precis när jag doppade tårna i nattens första dröm, påminde mitt undermedvetna mig om morgondagens åtaganden. Jag blev alltså tvungen att pallra mig upp igen för att rigga mina fyra väckningshjälpmedel, innan jag återigen kunde försöka driva iväg. Men då var plötsligt all trötthet borta. En enda lite ansträngning på ca trettio sekunder och all tillstymmelse till tunga ögonlock var bortblåst. Och plötsligt sitter jag vid en dator och skriver det här. Minst sagt irriterande. Det var bara det jag ville säga.