hennes pappa

Hon har hoppat till av höga smällar och hon har skrikit när hon fått sprutor, men idag var första gången jag såg min dotter bli rädd. På riktigt.
Hon var säkert både trött och hungrig samtidigt, för dammsugaren brukar inte vara nåt problem, men plötsligt stod hon där i sin gåstol med gråt, darr på läppen och armarna sträckta mot mig.
Och det var just det. Armarna utsträckta mot mig. Hon blev rädd och vände sig mot sin pappa och tydligare än någonsin förut kände jag mig som det.
Jag plockade upp henne, kramade om henne och förkunnade lugnt i hennes febervarma öron att det inte var någon fara, att pappa var där. Hennes ena hand greppade min tröja och den andra tog ett fast tag om min arm. Sen slutade hon gråta och rädslan var borta. Hennes pappa hade tagit bort den. Jag hade tagit bort den.