no more birthday blues
00-talet var förutsägbart. Tekniken skulle bli mindre, modet skulle vara retro, musiken skulle bli hårdare/mer elektronisk/oftare samplad. Kort sagt, för dem som försökte sig på utövandet kan skådandet in i framtiden inte ha ansetts varit särskilt ansträngande.
Men nu då? När tv- och dataskärmar snart har samma tjocklek som ett A4-papper. När mobiltelefonerna varit nere och vänt på en storlek som var rolig på samma sätt som stora hattar är roliga. När modet och inredningen avverkat decennium efter decennium till nu snart bara 00-talet återstår. Vi har ju precis insett hur leds vi börjar bli på inredning i ek, är vi verkligen redo för en återkomst redan nu? Samma sak med modet. Kollektionerna är redan inne på gälla färger i mönster a'la Pernilla Wiberg. Vad kommer sen? Dags att plocka fram de gamla bootcutjeansen från gymnasietiden? Skulle inte tro det va?
Så som sagt, vad kommer sen? Kan något som nyss var retro komma igen och bli retroretro? Jag försöker spänna ögonen i kristallkulan men det är alldeles för grumligt och detsamma gäller delvis mitt eget liv. Nu ska jag inte påstå att jag förutsåg ett 2009 med bebis och giftermål men jag har heller aldrig betraktat min framtid som ett oskrivet blad. Däremot kanske som skrivet i ett kollegieblock. Färdigskrivna blad är färdigskrivna, men sidor man enbart skissat lite på kan rivas ut och så finns det gott om möjligheter med fördragna linjer bakom. Just nu finns utkast till framtida boenden, idéer om ytterligare barn, tankar om framtida sysselsättningar, men inget alls som inte kan omvärderas. Eller jo, ett barn till blir det nog, frågan är snarare när. Inte än.
Idag är i alla fall en dag då det är lätt att fastna i funderingar som dessa. Man tänker tillbaka och utvärderar och rannsakar sig själv. Det jag vet är att jag inte längre behöver önska mig en storasyster. En fru och två döttrar fyller med råge det behovet. Och egentligen finns inget övrigt att önska. Framtiden tar jag en annan dag. Inte en dag som denna, när allt redan är perfekt.
Men nu då? När tv- och dataskärmar snart har samma tjocklek som ett A4-papper. När mobiltelefonerna varit nere och vänt på en storlek som var rolig på samma sätt som stora hattar är roliga. När modet och inredningen avverkat decennium efter decennium till nu snart bara 00-talet återstår. Vi har ju precis insett hur leds vi börjar bli på inredning i ek, är vi verkligen redo för en återkomst redan nu? Samma sak med modet. Kollektionerna är redan inne på gälla färger i mönster a'la Pernilla Wiberg. Vad kommer sen? Dags att plocka fram de gamla bootcutjeansen från gymnasietiden? Skulle inte tro det va?
Så som sagt, vad kommer sen? Kan något som nyss var retro komma igen och bli retroretro? Jag försöker spänna ögonen i kristallkulan men det är alldeles för grumligt och detsamma gäller delvis mitt eget liv. Nu ska jag inte påstå att jag förutsåg ett 2009 med bebis och giftermål men jag har heller aldrig betraktat min framtid som ett oskrivet blad. Däremot kanske som skrivet i ett kollegieblock. Färdigskrivna blad är färdigskrivna, men sidor man enbart skissat lite på kan rivas ut och så finns det gott om möjligheter med fördragna linjer bakom. Just nu finns utkast till framtida boenden, idéer om ytterligare barn, tankar om framtida sysselsättningar, men inget alls som inte kan omvärderas. Eller jo, ett barn till blir det nog, frågan är snarare när. Inte än.
Idag är i alla fall en dag då det är lätt att fastna i funderingar som dessa. Man tänker tillbaka och utvärderar och rannsakar sig själv. Det jag vet är att jag inte längre behöver önska mig en storasyster. En fru och två döttrar fyller med råge det behovet. Och egentligen finns inget övrigt att önska. Framtiden tar jag en annan dag. Inte en dag som denna, när allt redan är perfekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar