sådan syster sådan yster

Båda andas så där oroväckande tyst ikväll. Så där så att man inte hör andetagen på annat än någon centimeters avstånd.

Med Edith innebär det att man hinner stressatassa fram och tänka onda tankar om plötsliga-spädbarns-saker, innan man kan konstatera att vällingmagen höjer och sänker sig precis så taktfast som den ska. Med ack så stora storasyster Ella oroar man sig inte lika mycket för sånt, men måste självklart ändå smyga fort fram och lyssna på andetagen.

Edith har som vanligt dragit upp snuttefilten över ansiktet och sparkat täcket ner till fotänden. Hon håller krampaktigt i speldosan i form av en mjukisdrake. Storasysters täcke ligger i knähöjd och huvudet vilar halvt under en av de trettioelva mjukishundarna, som precis som alltid konkurrerar om utrymmet på kudden.

Ediths knän är kalla och det måste blåsa kring toppen av magen så högt den når, så jag drar upp täcket igen. Med ett huj! lyfter hon på fötterna och kastar ner det igen. Jag står blickstilla och väntar på fler tecken på vakenhet, men inga fler kommer. Ellas panna är kall och blöt av sovsvett, så jag drar upp täcket på henne också. Då öppnar hon ögonen, grymtar till och tittar på mig, innan hon viftar bort täcket och stänger de sexåringsarga ögonen igen.