träda

Medan det skrivs mindre här än på Leila K's memoarer skrivs det desto mer på sju rum och kök.

morgnarnas relativitet

Hon är sex år gammal och går alltså i förskoleklass. (En klass som för övrigt heter F-1A, uttala den utan att sätta morgonkaffet i halsen.) Hon går förskoleklass och borde följaktligen inte ha hunnit bli särskilt skoltrött än. Inte "jag går på högstadiet och det finns annat jag vill göra-trött." Inte heller "jag hänger i cafeterian en timme sen struntar jag i gymnasiet-trött". Istället syns det på henne hur roligt hon har på skolan och hon har heller inte särskilt bråttom därifrån när man hämtar henne. Men det trots allt tecken som pekar på en något prematur akademisk matthet.

För det första så verkar någon ha lärt henne att det är coolt att påstå att skolan är tråkig, eller som hon uttrycker det; bajstråkig. Sist men inte minst så har vi då det tydligaste tecknet: morgnarna. För varför skulle annars den unga kvinnan protestera så högljutt på måndag-fredagmorgnar, när hon sedan väljer kvittra glatt redan kvart i sju på både lördag och söndag. Kvart I sju. Kvart I flippin' sju.

Dessa numera vetenskapligt fastslagna rutiner ledde till att jag igår kväll släckte lampan i förvissningen om att jag åtminstone skulle få sova tills väckarklockan skulle ringa tio över sju i morse. En i jämförelse med helgen väldigt human tid. Fråga mig inte hur jag i just den stunden kunde glömma hon som snart ska fylla ett. Orutin eller förvirring, you tell me, men klockan var kvart i sex när hon satte igång. Kvart i sex.

The Tallest Man on Earth

Om du missade hans förra skiva med bland annat underbara "I Won't Be Found", bör du gråta en skvätt. I alla fall tills du inser att den fortfarande finns kvar att upptäcka. När du sen får höra talas om hans nya skiva, där bland annat "King of Spain" finns med, ja då bör inte din glädje veta några gränser. Alls. Lyssna och njut.
(Mp3 with courtesy of Jonk Music)

taggarna utåt; föräldraskapets fördjävligheter

Det är fan inte lätt alla gånger. Det att leva, eller snarare lära, efter sin övertygelse.

Det är lätt, däremot, att hävda sin övertygelse. Att kalla sig feminist, citera Magnus Betnér och tänka att ens egna döttrar minsann aldrig ska tvingas in i fack av rosaglittriga och sedermera självspäkande ideal.

När sen äldsta dotterns skridskor plötsligt är för små och nya ska införskaffas, ska allt omsättas till verkligheten. Plötsligt finns då mycket mer att ta hänsyn till. Utbud, kvalitet, pris. Föräldrarnas erfarenheter och vad som egentligen är praktiskt. (Varför skulle man inte kunna skjuta slagskott med taggar på skridskorna? -frun). Till sist står man där, inmålad i ett hörn av ogenomtänkta åsikter och dåligt föräldraskap, när man påminns om det viktigaste; dotterns egna vilja.

För mitt i allt diskuterande och resonerande viskar frun i mitt öra och påminner mig att det är mycket sämre för dotterns självkänsla och självförtroende om jag förminskar hennes egna val, påverkade av en i fack sorterande omvärld eller ej. Jag kan ta fajten med omvärlden. Jag kan strida mot en ständig flod av prinsessiga presenter. Jag kan lyfta fram alternativ som jag tycker är bättre, men jag får fan inte förminska henne.

De rosaglittriga skridskorna var slut, så innan det var klart så blev det ett par rekorderliga, stabila och taggfria hockeyrör, precis som jag från början ville. Men tänk om hon hade fått chansen att komma fram till det själv. Utan att hennes korkade bonuspappa mellan raderna raderna rackat ner på allt rosa och glittrigt. För nu sitter hennes korkade bonuspappa här och önskar att hon istället fått just de rosa och glittriga. De med taggar.

kaffe

Idag blir en dag av rostade mackor med alldeles för mycket smör och marmelad. Idag blir en dag med mjukisbyxor.

mellan väntan och frustration

Allt är en nervös väntan. "Någon gång under veckan" är inte en tillräckligt precis tidsangivelse. Det tär, men vi lyssnar på musik under tiden. Och så tränar vi.

The High Road - Broken Bells
(Courtesy of Jonk Music)

ekvationen är löst, eller; från arslet till mitt i handen

Jag har tid för en sak åt gången. Utöver min familj och alla måsten alltså. För ett par veckor sedan var det (för en gångs skull) bloggen. Det höll i sig i ungefär en dag. Sen blev det hus. Det är fortfarande hus som gäller. Och byggandet av ett. Snickarbyxa på.

no more birthday blues

00-talet var förutsägbart. Tekniken skulle bli mindre, modet skulle vara retro, musiken skulle bli hårdare/mer elektronisk/oftare samplad. Kort sagt, för dem som försökte sig på utövandet kan skådandet in i framtiden inte ha ansetts varit särskilt ansträngande.

Men nu då? När tv- och dataskärmar snart har samma tjocklek som ett A4-papper. När mobiltelefonerna varit nere och vänt på en storlek som var rolig på samma sätt som stora hattar är roliga. När modet och inredningen avverkat decennium efter decennium till nu snart bara 00-talet återstår. Vi har ju precis insett hur leds vi börjar bli på inredning i ek, är vi verkligen redo för en återkomst redan nu? Samma sak med modet. Kollektionerna är redan inne på gälla färger i mönster a'la Pernilla Wiberg. Vad kommer sen? Dags att plocka fram de gamla bootcutjeansen från gymnasietiden? Skulle inte tro det va?

Så som sagt, vad kommer sen? Kan något som nyss var retro komma igen och bli retroretro? Jag försöker spänna ögonen i kristallkulan men det är alldeles för grumligt och detsamma gäller delvis mitt eget liv. Nu ska jag inte påstå att jag förutsåg ett 2009 med bebis och giftermål men jag har heller aldrig betraktat min framtid som ett oskrivet blad. Däremot kanske som skrivet i ett kollegieblock. Färdigskrivna blad är färdigskrivna, men sidor man enbart skissat lite på kan rivas ut och så finns det gott om möjligheter med fördragna linjer bakom. Just nu finns utkast till framtida boenden, idéer om ytterligare barn, tankar om framtida sysselsättningar, men inget alls som inte kan omvärderas. Eller jo, ett barn till blir det nog, frågan är snarare när. Inte än.

Idag är i alla fall en dag då det är lätt att fastna i funderingar som dessa. Man tänker tillbaka och utvärderar och rannsakar sig själv. Det jag vet är att jag inte längre behöver önska mig en storasyster. En fru och två döttrar fyller med råge det behovet. Och egentligen finns inget övrigt att önska. Framtiden tar jag en annan dag. Inte en dag som denna, när allt redan är perfekt.

a penny for your thoughts

Vi hittar drömhuset på hemnet. Även Ella är med på noterna och förklarar att hon vill byta ut lägenheten snarast. Vi förklarar att det tyvärr inte är möjligt eftersom huset går lös på knappa tre miljoner. Ella höjer på ögonbrynen förmanande och utbrister;
-Det ordnar sig, min sparbössa är helt full nu.

sådan syster sådan yster

Båda andas så där oroväckande tyst ikväll. Så där så att man inte hör andetagen på annat än någon centimeters avstånd.

Med Edith innebär det att man hinner stressatassa fram och tänka onda tankar om plötsliga-spädbarns-saker, innan man kan konstatera att vällingmagen höjer och sänker sig precis så taktfast som den ska. Med ack så stora storasyster Ella oroar man sig inte lika mycket för sånt, men måste självklart ändå smyga fort fram och lyssna på andetagen.

Edith har som vanligt dragit upp snuttefilten över ansiktet och sparkat täcket ner till fotänden. Hon håller krampaktigt i speldosan i form av en mjukisdrake. Storasysters täcke ligger i knähöjd och huvudet vilar halvt under en av de trettioelva mjukishundarna, som precis som alltid konkurrerar om utrymmet på kudden.

Ediths knän är kalla och det måste blåsa kring toppen av magen så högt den når, så jag drar upp täcket igen. Med ett huj! lyfter hon på fötterna och kastar ner det igen. Jag står blickstilla och väntar på fler tecken på vakenhet, men inga fler kommer. Ellas panna är kall och blöt av sovsvett, så jag drar upp täcket på henne också. Då öppnar hon ögonen, grymtar till och tittar på mig, innan hon viftar bort täcket och stänger de sexåringsarga ögonen igen.