wherever I lay my hat

Borta bra men hemma bäst. Men vart är egentligen hemma? Jag bor inte längre i min hemstad. Jag har flyttat till en ny stad. Och även om jag trivs bättre och bättre för varje dag är det ännu inte min hemstad. Det kommer dröja länge, om det någonsin blir så.

Jag är hemma just nu. Inte i min lägenhet alltså, men i min hemstad. Det var ett tag sen. Jag har saknat mina vänner, min familj och staden i allmänhet. Det är egentligen först när jag är här som jag inser hur mycket jag saknat allt. Och det är väl bra. Jag trivs uppenbarligen så bra där jag bor nu, att jag inte tänker så mycket på min hemstad. Men just nu gör jag alltså det.

Jag gick runt på stan idag och slogs av hur fort allting ändras här. Butiker har flyttats och hus har byggts om. Hur länge dröjer det innan allt här bli oigenkännligt?

Inte heller kompisgänget är lika tight längre. Det känns plötsligt som om jag måste slita ont för att dra ihop en kväll med alla grabbar. Det som var så självklart för bara något år sedan. Jag menar absolut inte att alla ska släppa allt bara för att jag råkar vara i stan. Bara att alla verkar ha så mycket mer att göra nu, som drar i dem åt andra håll.

Och så blir det förstås, det är ju egentligen självklart. Tror det kallas utveckling. Det känns bara... ja, otryggt. Det kändes bra att rulla in i min hemstad igen igår kväll, men nu vet jag inte längre.

Jag hoppas att jag inte var naiv nog att tro att ingenting ändras när jag inte är närvarande. I så fall var jag bra jäkla dum. Men men, det är väl ganska troligt. Jag har ju mina stunder.