if you get a feeling next time you see me, do me a favor and let me know
Ibland får man för sig att man känner någon. Någon av dem man hälsar på nästintill varje dag. Ibland kanske man till och med får för sig att man tycker om någon. För en åsikt, för en musiksmak, för ett sätt med ord. Allt det här utan att egentiligen veta någonting om den riktiga personen. Den där bakom filtret av ettor och nollor.
Vid varje besökstillfälle får man ett intryck av vad de gjort, hur de mår, vilka de är. Tror man. Men vad vet man egentligen? Vissa kanske är så utelämnande att man ser rakt in i dem. Andra kanske bara är karaktärer, ingenting mer än sitt alias, ingenting mer än sin fantasi. Och alla överdriver de, förskönar och förvärrar.
Man kanske stått axel mot axel med någon, utan att veta om det. Utan att ens kunna drömma att personen man ser, hör ihop med någon av dem. Någon gång kanske man ser eller hör någon prata, och blir övertygad om att det bara måste vara den eller den. Det hade varit rätt intressant.
Elliott Smith - Oh well, Okay
10 kommentarer:
ja. dåligt skämt...
men du lägger ju upp elliott smith, så du är väl förlåten.
bloggvärldens eviga mysterium, huh? man kan aldrig vara riktigt säker. men i och för sig, kan man någonsin det?
tack för sången!
trasselfia: Nej det kan man nog inte. Fast här har man ingenting att basera sin upplevelse av någon på. Ofta inget utseende, inga ansiksuttryck, inte ens en röst. Det är kul att fundera på vilka alla egentligen är, samtidigt som det är förbryllande. Varför kan man i sitt stilla sinne inte bara låta alla vara den de utger sig för att vara? Varför måste man jämnt försöka översätta dem till den riktiga världen?
Och varsågod för sången! En av mina gamla favoriter.
Jajjemensan, jag återfinns på sjukhuset (dock inte på akuten :)) fram till 5:e augusti. Inte alltid, men nästan :)
mm, men man är väl bara mänsklig.
jag tror du skulle gilla den här låten förresten!
http://www.box.net/shared/rb8kaubnlb
vad bra, för mina smilgropar (som faktiskt är smilgropar) är också uppåt just nu.
storey snurrar och snubblar på bra youtubeklipp!
Många använder nätet för att för en stund vara någon annan, för att skaffa sej annan livsluft. Nätet blir ett ställe där man kan leva ut fantasier, excesser, bli det man kanske alltid drömt att en gång vara. Det finns dom som till och med lägger ut bilder på sej själva som inte är med sanningen överensstämmande. Alls. Men sen så finns det dom som använder nätet som sin ventil - sin mentala ventil - för att fästa orden på pappren för att lättare se vad det är man egenligen går och gror på. Orden är terapi och genom dem ska man bli...fri..friARE i vart fall.
Min bästa vän träffade jag över nätet för några år sedan i ett slutet forum. Nakenhet, uppriktighet, närhet var några av det ställets honörsord. Men kanske var det just för att den hemliga trädgården var låst för allmänheten som det gick att vara 100% uppriktigt närvarande, det kan mycket väl vara så. Vi kom att bli som en familj och stället utgjorde - för mej och för många andra - en stor trygghet i livet. Nu finns inte det stället kvar längre och jag kan verkligen sakna det. Nu är jag inte lika vinglig längre, mina vingar har växt ut lite mer, livet är vänligare godare men behovet att få uttrycka mej ordligen finns fortfarande kvar. Och genom att för den något större massan fortfarande vara anonym så kan jag uttrycka mej friare och ärligare.
Jag tycker också att det är rätt befriande att få visa vem jag är utan att visa upp mitt fysiska jag. det finns en annan slags ärlighet i det. Också.
Må så gott/ Fröken
haha, huvudet på spiken! (som ofta!) Vi träffades iaf. inatt... Jag brukar träffa andra bloggare på nätterna.. =) Du hade skägg. Och uniform.. Hoho..
Man får ju en känsla av en av sidorna bloggaren har. Man gör nog sitt bästa för att inte visa sina dåliga sidor i verkliheten också men det är ju lättare på nätet.. Jag tror inte att bilden man får alltid är helt fel men kanske inte fullständig. Fast å andra sidan så kommer man ju förmodligen alldrig träffa foklket bakom alla bloggar så då är det ju bara bra om man tycker om folk. Kärlek av alla slag berikar livet.
ann: Tänkte skriva att det snart är dags för en fika igen, men insåg att jag troligtvis inte hinner det innan jag försvinner på semester. Men hör av dig imorn, på torsdag eller fredag om du har tid över på dagtid (jobbar nätterna).
trasselfia: Åh, smilgropar och lycka!! Jag hittade förresten klippet på en ofta riktigt bra musikblogg: http://indielaundry.blogspot.com/
fröken: Jag kunde inte ha sagt det bättre själv, precis(!) så är det. Får jag iallafall för mig, för egentligen kan man väl bara svara för sig själv. Man vet ju vilken typ man själv tillhör, ventilering och en vilja att dela med sig är mina drivkrafter, och man kan iallafall ana vilken typ många andra är. Det om att visa vem man är utan att visa upp sitt fysiska jag också klockrent. Men personligen har jag valt att bara vara halv-anonym, en del fysiska vänner läser också här, så helt utan mentala spärrar vågar jag inte skriva här. Har ännu inte bestämt mig för om det var rätt beslut, men om behovet att skriva helt obehindrat blir större kan man ju alltid starta en till blogg, helt anonym.
Och må så gott du också!
j: Haha, jasså!? Uniformen stämmer ju in hyfsatt, men inte riktigt skägget. Har tyvärr fått ärva rätt snåla skäggväxtgener, det finns en del kala fläcker som omöjligör en läcker skäggstubb. Hade gärna haft valmöjligheten, men nu vet jag iallafall att har skägg i andra sammanhang :D
kanina: Så är det. Man har inget direkt behov av att träffa folket bakom, det är rätt givande på sitt sätt med enbart kontakt i text. Men i vissa fall hade det säkert varit förbaskat kul, man kan ju hur som helst inte undvika att bli lite nyfiken.
Skicka en kommentar