k som i kalifornien

Det borjar med att jag glomt ta med mig bokningsnumret till tagbiljetten. Femhundra kronor i havet trodde jag, men konduktoren stallde upp och gravde fram alla uppgifter, sa det kandes anda som att resan borjade bra.

Klockan 04:10 maste jag byta tag i Vasteras. Jag far vanta pa det nya taget i over en timme, och nej, det kanns inte pa temperaturen att det numera ar juli.

Folk pa perrongen dricker ol. Jag funderar pa om det inleder eller avslutar en fest, men lyckas inte bestamma mig.

En nagot onykter kille gar forbi mig pa perrongen. Han stannar och vander sig mot mig och utbrister nagot hotfullt; kommer du ocksa fran Solleftea?! Jag svarar forvanat att nej, det gor jag inte. Han vander bort blicken, sager ok da, spottar i marken och gar vidare. Jag undrar vad han hade mot folk fran Solleftea.

En jarnvagsarbetare kommer ut och sparkar pa hjulen (eller va fan det nu heter pa tag). Jag valjer att ta det som ett bra tecken, snart kommer nog mitt tag.

Antligen tillbaka i varmen pa taget. Taget borjar rulla samtidigt som Helpless - Ryan Adams and Gillian Welch slumpas fram pa min iPod. Det ar en liveinspelning och i borjan av andra versen hor man hur nagon tappar en glasflaska i stengolvet, det kan vara varldens vackraste oplanerade ljudeffekt. Samtidigt ser jag ett radjur tugga i sig gras pa en valansad fairway. Things are looking up again!

I Philadelphia vantar alla dryga sakerhetskontroller, sa jag staller in mig pa ett par timmars korsforhor och kroppsvisitering. Men ack sa fel man kan ha! Den forst sa buttre tullpolisen i forsta kontrollen fragar nastan direkt vad jag arbetar med. Nar jag svarar att jag ar brandman skiner han upp, antecknar nagot i mina papper och instruerar mig att visa upp numret i alla andra kontroller. Jag gor sa och far slinka forbi alla koer, slipper fragor och gravande i mitt bagage och far istallet uppskattande handslag och halsningar. Brandman star fortfarande valdigt hogt i kurs pa den amerikanske ostkusten sen elfte september.

Jag vandrar in till det sista planet till tonerna av The Weight of my Words - Kings of Convenience. Sex timmar kvar till. Sen ar det semster. Sen ar det familj. Sen ar jag, pa satt och vis, hemma igen. Det ar fyra ar sen sist.

Mitt huvud sprangs. Det sags ju att allt ar storre i USA. Det verkar aven galla huvudvarken och min tillfalliga tinnitus.

Ja, turen verkar ha vant igen. Landar antligen i Los Angeles, men jag landar utan mitt bagage. Vaskan ar (forhoppningsvis) kvar i Philadelphia. Men jag ar for trott for att bli upprord. Jag vill bara hem till 28th street.

Efter x-antal kramar och valkomnande, en nygrillad hamburgare och ett par kalla ol, kastar jag mig ner pa sangen. Kockan ar inte ens tio pa kvallen har, jag somnar direkt.

Klockan ar tio igen, men AM den har gangen. Inget kaffe i hela varlden ar lika gott som min farmors kaffe. Kombinationen amerikansk bryggare plus tyskt eller svenskt kaffe ar lika med himmel! Det kanns tryggt att den amerikanska delen av min familj vet hur illa deras egna kaffe smakar. Ett friskhetstecken om nagot!

Det ar en miljard grader varmt har. Jag badar i solskyddsfaktor i ett troligen meningslost forsok att radda mitt likbleka skinn.

Billy Hill and the Hillbillies. Min ena farbror jobbar som musiker i ett ironiskt countryband pa Disneyland. Jag hade aldrig sett showen forut. Lurad att sitta langst fram och med lite hjalp av min ondsinta farbror, borjar plotsligt sangaren driva med mig. Han pastar att det luktar europe i publiken och borjar sedan stirra pa mig. Ja, det ar tydligen uppenbart att jag ar europe eftersom jag har svarta strumpor till shorts. Sen maler han pa om att det inte ar nagon ursakt ens om mitt bagage inte kommit fram, och jag blir utskrattad. Men jag kan i alla fall numera saga att jag varit del i en disneyproduktion. Latt vart det!

Monstruost bra vader idag igen. Klockan ar strax tolv har, mitt pa dagen. Beachen vantar. Surf's up dude!