misread

Kom att tänka på ett gammalt minne som jag inte riktigt kan ta ställning till. Har tillräckligt med tid passerat för att kunna skratta åt det, eller bör jag fortfarande skämmas?

Det var för sexochetthalvtår sedan och började med att jag slängde ur mig en kommentar i stil med; jo hon är rätt söt. Några dagar senare, på ett fullpackat dansgolv, kliver tjejen i fråga in framför mig. Jag hade aldrig förut pratat med människan, men nu stod hon plötsligt där och tog ett stadigt tag om mina händer och frågade varför jag var så seg.

Så seg på vadå? svarade jag förvånat, men förstod ganska snabbt att en twenty-something variant på viskleken hade ägt rum. Antagligen hade mitt relativt oskyldiga jo hon är rätt söt, passerat genom tillräckligt många läppar och öron, för att förvanskas till något med en mycket starkare innebörd.

Hur som helst var jag inte sen att ta till vara på situationen. Hon var ju som sagt söt, verkade vara trevlig och till råga på allt, intresserad! Jag är visserligen inte den kyskaste gossen i kapellet, men tillfällen som detta växer hur som helst inte på träd.

Så det pratades, dansandes och till slut började lysrören flimra, musiken dö ut och försiktigt undrade jag om hon ville följa med hem. Hon mumlade något om att hon visserligen skulle upp tidigt nästa morgon, men att hon gärna följde med ett tag.

Sen var det plötsligt en ny dag och jag vaknade med armen om henne. Eftersom jag ville framstå som en god värd, skuttade jag snabbt upp och började med frukosten. Sen gick allt ganska fort. Innan jag visste ordet av det hade hon dragit på sig kläderna, glidit ner i skorna och tryckt på knappen till hissen.

Där stod jag som ett frågetecken, med två ägg i stekpannan. Jag var rätt säker på att hon kvällen innan visat ett ganska tydligt intresse, för något som kanske skulle vara längre än en natt. Jag var ännu långt från en förälskelse, men hade definitivt inte haft något emot att träffa henne igen. Men den åsikten verkade alltså inte delas av henne.

Några dagar senare träffade jag en vän till henne och beslutade mig för att höra mig för lite om det som hänt. Hade hon bara varit ute efter en natt? Eller hade hon helt enkelt ångrat sig? Hade jag (hemska tanke) varit värdelös i sängen!? Som svar fick jag en isande blick och trettioelva skällsord, med den gemensamma innebörden av att jag var ett svin.

Återigen stod jag som ett frågetecken och en känsla av att något måste gått snett. Efter en lång stunds bedyrande om att jag inte alls var något svin, eller i alla fall inte insåg hur jag hade varit det, lyckades jag till slut klämma fram vad som hade hänt.

Hade inte du något du skulle göra nu på morgonen?

Jag hade slängt ur mig frågan från köket där jag stod och arbetade med den klassiska morgon-efter-sex-frukosten. Min nittonåriga hjärna var inte kapabel att inse att hennes ska upp tidigt imorgon, inte var ett faktum, utan bara ett kryphål för ångerrätt. Om det exempelvis skulle visa sig att jag tyckte hatthyllan var ett utmärkt förvaringsställe för använt toapapper, skulle hon bara kunna vända i dörren och säga att hon faktiskt skulle upp tidigt imorgon.

Jag har säkert betett mig som ett svin vid nu och då, men jag ser verkligen inte mig själv som ett svin! Jag menade det verkligen som en fråga för att säkerställa att hon inte glömt något viktigt. Jag menade det absolut inte så som hon tydligen hade uppfattat det. Som att jag spelat snäll och trevlig, lurat henne i säng, vaknat morgonen efter av en knorrande mage och sedan slängt ur mig ett syrligt hade inte du något du skulle göra nu på morgonen? som ett underförstått ska inte du gå snart? Måhända att det var klantigt sagt, okänsligt, inte särskilt mysigt osv, men jag menade det inte så!

Och inatt, sexochetthalvt år senare, minns jag. Och jag undrar alltså fortfarande om jag ska skratta eller gråta.

The observation I am doing could
Easily be understood
As cynical demeanour
But one of us misread...