okänd vit man
I december visade Sveriges Television dokumentären "Unknown White Male" om en man i New York som vaknade upp på tunnelbanan utan att veta vem han var. All fakta han hade om sig själv var kläderna han bar och innehållet i hans fickor.
En bok, en iPod, trettiosju enkronor, nycklar och en papperslapp med några intetsägande rader text (I never learned to skate I learned not to fall, I tried to play it safe but I still hit the wall). Det var allt jag hade i mina fickor när jag gick hem från jobbet i morse. Hade jag råkat ut för en olycka, eller drabbats av plötslig minnesförlust, hade det varit alla ledtrådar till vem jag var. Ingen väntade på mig hemma och jag jobbar inte igen för än på måndag. Det skulle antagligen tagit lång tid innan någon saknat mig, men hur lång tid? Och vem skulle undra först? Och även om man direkt kunde identifiera mig så är i alla fall en sak säker, "försvinner" man i den riktiga världen, skulle ingen här få veta.
4 kommentarer:
Jag har också tänkt på det där... hur konstigt det skulle vara om någon bloggare man läste helt plötsligt slutade skriva. Då skulle man ju aldrig ha någon möjlighet att ta reda på vad som hänt med personen bakom pseudonymen. Ett förnamn och en blogspot-adress säger inte mycket.
hm, jag måste nog höra av mig oftare!
Jag har också tänkt på det! Har bett min syster att meddela på bloggen om jag skulle dö. Morbidt men sant (morbitt?).
lsm: Oj, jag vet fan inte. Morbidigt? :)
Men instruktioner till syster, det var en rätt bra idé. Man, eller i alla fall jag, har nån slags romantiserad bild av hur folk skulle reagera. Ungefär som om man skulle föreställa sig sin egen begravning och undra vilka som kommer vara där och vilka som skulle ta det hårdast. Morbidt var ordet.
Skicka en kommentar