catch me on the flip side
Jag skrev alldeles nyss i en kommentar att plus plus plus blir plus. Lika självklar matematik som att plus plus minus blir minus.
Nu får det, som gubben i reklamen sa för vad som nu måste vara många år sen, vara nog! Det handlar inte om att blunda för detaljerna som stör, det handlar om att omvandla dem. Att se, eller hitta det positiva i det som annars bryter ner en. SÅ jag gör mitt bästa för att vrida och vända på mina eländen.
Man, det vill säga jag, bor inte i ett renoveringsobjekt. Jag bor i en väldigt charmig "ateljevåning" med små egenheter jag ämnar lämna till nästa ägare.
(Oroa er inte T&E. Blir det ni som köper den så lovar jag att sätta dit golvlisterna i köket, justera lådfronten och kanske till och med måla den sista fläcken i taket, 4real.)
Jag har inte ett jobb som gör att det känns som en evighet tills det äntligen är dags för resan. Jag har ett bra jobb, det är bara en graviditet bort, oktober, grisblink.
Det gör ingenting att jag är en sämre volleybollspelare än Steven Hawking, för jag är bättre än honom på att sjunga och fysik är ändå tråkigt.
Och det ÄR mysigt att gå till jobbet, även på morgnarna. Att den franska rishögen som vanligt står död på parkeringsplatsen rör mig inte i ryggen. Det var värt banklånet, det är värt försäkringspremierna, det gör inget att jag spenderade mina sista decemberslantar på att tanka den full. Det är mysigt att gå med hörlurar i öronen när det är mörkt, precis som du säger.
Lyckas jag inte med någon av ovanstående intalningskampanjer så har jag avslutningsvis även beslutat att se min dåliga sinnesstämning som något positivt. Från rätt vinkel kan man tro att jag adderat ett djup till min personlighet. Det kan väl aldrig vara fel?
Nu får det, som gubben i reklamen sa för vad som nu måste vara många år sen, vara nog! Det handlar inte om att blunda för detaljerna som stör, det handlar om att omvandla dem. Att se, eller hitta det positiva i det som annars bryter ner en. SÅ jag gör mitt bästa för att vrida och vända på mina eländen.
Man, det vill säga jag, bor inte i ett renoveringsobjekt. Jag bor i en väldigt charmig "ateljevåning" med små egenheter jag ämnar lämna till nästa ägare.
(Oroa er inte T&E. Blir det ni som köper den så lovar jag att sätta dit golvlisterna i köket, justera lådfronten och kanske till och med måla den sista fläcken i taket, 4real.)
Jag har inte ett jobb som gör att det känns som en evighet tills det äntligen är dags för resan. Jag har ett bra jobb, det är bara en graviditet bort, oktober, grisblink.
Det gör ingenting att jag är en sämre volleybollspelare än Steven Hawking, för jag är bättre än honom på att sjunga och fysik är ändå tråkigt.
Och det ÄR mysigt att gå till jobbet, även på morgnarna. Att den franska rishögen som vanligt står död på parkeringsplatsen rör mig inte i ryggen. Det var värt banklånet, det är värt försäkringspremierna, det gör inget att jag spenderade mina sista decemberslantar på att tanka den full. Det är mysigt att gå med hörlurar i öronen när det är mörkt, precis som du säger.
Lyckas jag inte med någon av ovanstående intalningskampanjer så har jag avslutningsvis även beslutat att se min dåliga sinnesstämning som något positivt. Från rätt vinkel kan man tro att jag adderat ett djup till min personlighet. Det kan väl aldrig vara fel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar