nittonhundraåttiosju
Jag läste det här och tänker på att jag antagligen fick flerdubbelt på min förra lön, mot för vad min mamma tjänade nittonhundraåttiosju. Hon var ensam med mig då och när jag tänker på dagen med cirkusen tjocknar vätskan i mina ögonvrår.
Jag hade sett någon av de hundratals affischer som satt upptejpade över hela stan och sen tjatat om det tills mamma inte längre kunde stå emot. Det var sommar och stadsdelen var tömd på allt vad lekkamrater hette, så det var troligtvis medlidandet som fick mamma att trots allt sätta sig på bussen med mig. Hon, eller vi, hade inga pengar men jag ville gå på cirkus. Den sista hundralappen fick gå till tanten i biljettkassan.
När föreställningen var över var jag helt utpumpad av glädje och fascination och mamma insåg att det inte var något alternativ att promenera hem. Hon var stark och van att hantera en trött och bångstyrig femåring, men att göra det i åtta kilometer var en annan sak. Problemet var bara att dagen var rödmärkt i almanackan och på den tiden betydde det att inga bussar rullade efter fem. Situationen löste sig inte förrän en godhjärtad taxichaufför kunde tänka sig att skjutsa oss till ett rabatterat pris, som han dessutom beviljade kredit på.
Mina egna minnesbilder av den här dagen är något suddiga, men jag har pusslat ihop bitarna med detaljer från mammas fragmentariska minne. Men hur väl jag minns de dansande elefanterna eller den godhjärtade taxichauffören är inte särskilt intressant. Det som fascinerar mig är att det alltid var så här. Det fanns aldrig några pengar, men jag minns trots det inte min barndom som det minsta fattig. Nog minns jag att det fanns leksaker jag ville ha men aldrig fick, men att jag och mamma i princip ständigt befann oss under existensminimum är inget som alls reflekterar min egen bild av barndomen.
Visst är det fler från min gamla lekpark än från den genomsnittliga sandlådan som gått ner sig i diverse träsk, men för min del har det ändå gått rätt bra. Det är mammas förtjänst och tyvärr kan jag varken skicka pengar genom tiden eller tacka henne nog. Det jag kan göra är att försäkra henne att jag alltid haft det bra, jag upplevde inte kriserna.
Backspegeln du påstår att du inte vågar titta i, den tittar jag i hela tiden. Där syns bara en lycklig barndom.
12 kommentarer:
Så fantastiskt. Mitt hjärta brister. Också fotot över allting som liksom bekräftar och speglar den där lyckliga barndomen och mamma-kärleken. Underbart.
Jag förstår inte varför jag alltid glömmer min länk när jag kommenterar.
Tack! Eller vad man nu säger. Men jag gillar att du gillar.
Länken kommer alltid automatiskt för mig. Jag är väl konstant inloggad via gmail antar jag.
jag tror att det är det finaste du kan ge din mamma.
Så jävla fint!
Åhåhåhåå.... Vackert. Det gör lite ont i hjärtat nu.
Vad snälla ni är. Jag gillar att ni gillar också.
åh va roligt att få inspirera. underbar bild! min barndom var heller aldrig fattig, men jag hade ett oroligt barnhjärta med navelsträngen kvar till min mamma. hennes oro för att pengarna inte skulle räcka blev min oro. idag har jag en bortskämd (halv)lillasyster som får allt jag inte fick. hon leker i lekparken över genomsnittet fastän att hon för länge sedan passerat åldern.
Vackert! Det speglar ju att pengar och matrealistiska saker inte är så viktigt. Att saker och upplevelser blir mer världa om man får tråna efter dom än vi bara varit vana vid att dom fanns där.
panso: Jag hickade till när jag läste ditt inlägg för jag kände igen mig så fruktansvärt mycket. Jag ärvde en del av mammas förmåga att oroa sig, men under uppväxten fanns den aldrig från mitt hål.
joules: Ja så är det nog.
Dagens, för att inte säga veckans, för att inte säga månadens inlägg!
Bättre sent än aldrig: åh som det snörpte till i hjärtat på mig också.
Skicka en kommentar