halv marmor och bonus. vad vi är för varann

Jag har försökt förklara komplexiteten i det som är min familj vid ett tidigare tillfälle. Därför låter jag grunderna vara och fokuserar istället handlingen på det som är nytt.

Som jag tidigare nämnt finns det numera en flickvän, även om epitetet "flickvän" enligt alla impulser i både kropp och själ är ett sjujäkla understatement. Statusen övergår officiellt till "sambo" om någon vecka eller två, men jag ser redan resten av kedjan, de framtida uppgraderingarna, fullständigt klart framför mig.

Men till råga på allt kan jag i "konstellationen som är jag och min familj" nu även räkna in en bonusdotter. Allt vad hon betyder i fyrdubbel glädje och stolthet, samt givetvis också ansvar och en del svårigheter, är en lång historia som jag inte hade tänkt avhandla nu. Men jag kan i alla fall kosta på mig att berätta om idag, när hon tittade på mig med ögon så extremt mycket klokare än sin egentliga ålder, och på helt eget initiativ lugnt förkunnade; du är min bonuspappa. Då, mina damer och herrar, lyfte jag högre från marken än vad David Blaine någonsin kommer göra.

Men det som från början var tanken med detta inlägg var egentligen inte vad allt det här betyder för mig, utan hur hennes existens innebär ytterligare svårigheter att reda ut titlar och epitet i min redan så invecklade familj. Det var ju redan som det var fullt av hel, halv, styv, plast och bonus. Framförallt är det nu min kära mamma som funderat lite extra.

Hon inledde med att förkunna att hon inte kunde bli farmor till flickebarnet, eftersom det redan finns en sån och eftersom jag faktiskt inte är flickans biologiska pappa. Och det epitet som jag alltid använt om min styvpappas mamma; styvfarmor dög inte heller. (Överhuvudtaget verkar inte mänskligheten ha hämtat sig efter Askungen och tillägget "styv-" verkar avskys i alla läger utom mitt eget.) Jag försökte då istället vara lustig och lägga förslaget; bonmor som förkortning på bonusfarmor, men även det förslaget ratades. Istället kom mamma fram till att hon enligt all logik (läs; hennes egen) kunde kalla sig marmor åt flickan. Var första halvan av den titeln har sitt ursprung förtäljer dock inte historien, men logiskt eller inte, marmor skulle det vara.

Men till sist visade sig allt besvär för att komma fram till ett lämpligt epitet ändå vara förgäves. Flickan råkade nämligen själv få bevittna min mamma mitt i sin allra käraste omgivning, nämligen på en loppmarknad. En liten stunds undrande blickar och funderande, sen tog flickan och blandade ihop min mammas största passion med hennes förnamn Lottie och hade därmed själv hittat den finaste och solklart mest geniala titeln. Min mamma, eller om man så vill, hennes marmor, går numera under namnet Loppis.

Slutligen kan jag bara konstatera att oavsett titlar och epitet så är familjen fortfarande det jag kallat den tidigare. Stor, väldigt invecklad och fullständigt underbar. Med den skillnaden att allt det nyss nämnda har ökat.