an idiot? no sir, I'm a dreamer.

Som jag skrattade första gången jag hörde den här repliken, och som jag kände igen mig. Cynikern vs. drömmaren, mitt livs historia, även om det i mitt fall inte handlar om en fysisk motpart som kväver drömmar eller lyfter humör. Min egen version av den eviga kampen mellan gott och ont sker istället inom de fyra väggarna av mitt eget huvud.

Jag författade en gång ett inlägg (opublicerat) om hur jag skulle se det positiva i den skit som då var mitt liv, som just då bestod mest i en spyhink till bil samt ett krånglande kärleksliv. Inlägget i fråga fick rubriken catch me on the flip side som ett slags anglosaxisk påbud om att jag ett tag framöver skulle förmå mig att omvandla de sunkigaste av dynghål till oaser av guld. Hitta det positiva i även de mörkaste av hål och sånt där skitsnack. Det höll som väntat inte den gången. Cynikern i mig attackerade själva idén innan jag ens sjösatt den och fintade bort eventuella uppmuntrande ord från drömmaren i mig, genom att kasta en välriktad bävernäve på allt vad positiva framtidsutsikter hette. Det var påbud om att pessimism minskar risken att bli besviken. Det var tankar om att jag snarare behövde en ökad dos cynism. Det var... då det.

Nu rensar jag bland utkasten och kan inte tro att det inte ens har gått ett år sedan dess. Sedan mitt cyniska jag övertalade drömmaren i mig att låta ett positivt inlägg ligga kvar bland utkasten och samla damm. Idag har cynikern inte lika mycket att säga till om.