hundöron och blodkroppar
Får man göra hundöron? Någonstans i bakhuvudet ekar mammas ord att man inte får det. Att det på något sätt är en skymf mot författaren. Att hon eller han skulle tycka att man förstörde deras verk. Men jag gör det ändå. Jag viker in hörnet, jag märker boken. Och varje gång känner jag ett stygn av dåligt samvete.
Men det är ju min bok nu! Jag har betalat för den. Och om jag viker en sida är ju det snarare ett tecken på att jag vill fortsätta läsa, än att jag inte bryr mig om papprets välbefinnande. Och om jag läser en bok för en andra gång, så tycker jag om att upptäcka när ett hörn varit vikt. Att se hur långt jag kom den gången, innan tröttheten gjorde orden dyslektiskt otydliga. Bokmärken då? Näe, jag vägrar. De är klumpiga. De ramlar ur när man råkar riva ner boken i sömnen och jag tappar alltid bort dem. I'll keep folding.
Anyway... Har ingen tv just nu och det är det som gjort att jag och min inneboende vänt oss till litteraturen och börjat fundera över hundöron och dylikt. Costa har fastnat i Damernas Detektivbyrå-serien och jag har börjat med Kapten Corellis mandolin. Mycket nyttigare än tv-tittande, men inte alls vad vi planerat.
Men vi har iallafall ingen vinterkräksjuka än så länge. Måtte de vita blodkropparna fortfarande ha energi för tre och en halv veckas ytterligare kamp.
12 kommentarer:
Jag tror i alla fall att om Louis de Berniéres skulle komma hem till dej och se att du har hans verk i bokhyllan så skulle han nog bli betydligt gladare om den faktiskt såg läst ut med hundöron, anteckningar, och understrykningar än om den såg ny och oläst ut!
För övrigt är det bara skit på tv´n så du missar inget ikväll i alla fall =)
Hundöron är nog bättre än mitt alternativ, när jag är ute och reser; jag drar ut sidor jag läst, det är så jobbigt att bära runt på.
nummer 9: jag hoppas och tror att du har rätt. så skulle jag tänka om jag var författare!
jenny: stenhårt minimalistiskt! så skulle min farsa kunna göra. men du ska hinna riva ut bra många sidor för att viktminskningen ska kännas va? personligen vill jag ha kvar allt som ett nött bevis på att jag läst boken. sen kan jag ju kanske vilja läsa den igen. det är en fördel med dåligt minne, en bra bok kan vara lika bra andra gången.
Behandla pappersfibrerna med respekt och vik dem inte hur som helst! ;=)
Fast jag har så djävla mycket böcker och är för otålig för att läsa samma bok två gånger. Eller se en film mer än en gång.
Hm, har en stark känsla av att din mamma inte sagt något sånt om hundöron... möjligen tvärtom, att det är ok.
Det är också ok att skriva i böcker, helst ska man skriva datum och hur man har det när man köper boken och kanske när man läst den. Det sänker det ekonomiska andrahandsvärdet till ett minimum, men ökar det nostalgiska till maximum.
Man kan också vika böcker hur som helst, OM man - när boken är ny - viker upp den helt på mitten, sedan vid pärmarna och sedan slumpvis här å där. Det fick jag lära mig i första klass, glad att man fick lära sig något som jag verkligen haft mycket användning för.
Allt detta förutsätter ju att boken är din egen. Förstås.
Pocketböcker! Vik in öron eller halvsidor, skriv i marginalen, ringa in bra stycken, recensera på sista sidan. Lämna den sedan på allmän plats, typ en bänk eller ett tåg, så någon annan får nöjet av att läsa den... Jag avgudar den lilla gruppen i samhället som förstått lyckan i att dela med sig av sina böcker helt oegoistiskt... Sen om det är en sån bok som man verkligen verkligen älskar, då köper man den inbunden! Det är min filosofi,.
Rent instinktivt gör det ont i mig när man misshanlar böcker men ni har rätt i att det är bättre med nötta böcker med hundöron...men riva ut sidor! Där går verkligen gränsen! Hur ritter resten av sidorna kvar? Gör de det eller får man hitta på ett eget slut??
fibrernas vänner: hehe, det ante mig.
jenny: I know your kind och även om jag inte skulle göra det, så tycker jag ändå att det där otåliga är lite charmigt.
saymama: haha, ok. jag kanske minns fel. undrar vem som sa det då?
j: det ska jag börja med nu! sprida glädjen, wunderbar.
kanina: det kan ju alltid uppstå en "hans&greta"-situation.
Kanina: De sitter kvar finfint! Det tog mig ett par år att börja med detta, jag tyckte också att det var misshandel, men travar man runt med packning runt halva jorden och flyttar så mycket som jag så underlättar det faktiskt. De böcker jag älskat mest har inte blivit sönderrivna dock. Och jag har lämnat en hel del böcker på färden med, bland annat Oates i Mexiko, Keyes i Tyskland och Brontë på ett fik i Malawi.
Och Storey: Den är förbannat jobbig. Otåligheten. Du kan få den, om du vill.
på en del sätt är jag redan otålig så det räcker. exempelvis kan jag aldrig gå flera omgångar för att bära saker. istället försöker jag alltid ta allt på en gång, bara för att upptäcka att jag kanske skulle haft en ledig hand för att öppna dörren också. fler exempel finns.
Skicka en kommentar