transportsträcka

Jag visste var alla skyltar satt, jag kunde alla ortsnamn och jag hade stenkoll på alla omkörningställen. Jag visste var kaffet var gratis, jag kände till varenda sten i asfalten och jag kunde lutningen i alla kurvor. I alla fall då. Men uppenbarligen inte något år senare, när resornas antal minskat i frekvens.

Tittade jag på klockan efter rondellen vid flygplatsen visste jag exakt när jag skulle nå bron och slutligen också ön. Om det var dit jag var på väg.

Under två års tid avverkade jag nästan 20 000 km på E4:an. Det är som från Sverige till Nya Zeeland och en bra bit till. Det var veckopendling till och från skolan. Det var månadspendling mellan lägenheten och sommarvikariatet/praktiken. Det var resor hem, resor bort, resor hit, resor dit.

Ibland var vi flera i bilen. Ibland var jag själv. Ibland kunde jag ostört sitta och skråla med till något gammalt kassetband med kasst ljud. Lauryn Hill, Elliott Smith, Silverchair mm.
Ibland var jag och Raggarn tvungna att lyssna i två timmar på den där jäkla mytomanen, som aldrig aldrig aldrig kunde hålla käften. Ibland fick man lyssna på "fredagsflörten".

Första resan, tror det var söndag den tredje september tvåtusentre, så skrek jag så högt jag kunde, när vi passerade skylten till Skrike. Jag hade känt de två andra i bilen i ca tretton mil. En tradition var påbörjad.

Vissa dagar var man glad att vara på väg åt ett visst håll. Andra dagar hade John Mayers ord passat bättre; Four more exits to my apartment, but I am tempted to keep the car in drive, and leave this shit behind.

Speciellt under de där hemska veckorna. I den där korridoren. Där rummet luktade gammal fimp, huset gammalt damm och köket gammalt dött djur.
Första dagen, i september, hittade jag ett paket köttfärs i kylskåpet, förpackat i april. Någon vecka till så hade paketet antagligen kunnat vandra själv till sopnedkastet, med egenodlade larvfötter. Till saken hör att dessa veckor även var de enda under hela två-årsperioden utan sambo, rumskamrat eller internatgrannar. De genomleds även utan tv-antenn och bredband.

Men förutom just de veckorna så hade jag egentligen ingenting emot alla tiotusentals kilometer. Det var alltid skönt att komma fram. Sätta ner väskan. Säga hej.
Till de dåvarande klasskamraterna, de dåvarande rumskompisarna, den dåvarande flickvännen.
Jag gjorde precis det jag ville göra. Fast inte alltid exakt där jag hade velat göra det. Sverige är ett långt land.

Det blir inte lika ofta nu längre och utgångspunkten är flyttad till den södra änden av den gamla sträckan. Men det är fortfarande tradition att skrika i Skrike.