the closure on open
För ovanlighetens skull åkte jag buss den här gången.
Försöker inbilla mig själv att jag gjorde det för miljön. Men i ärlighetens namn var det kanske mest självinsikt och förutseende. Jag visste hur trött jag skulle vara. Och jag hade rätt. Men så särskilt mycket sömn blev det inte.
Jag hade fyra tonårstjejer framför mig. Att sitta bakom dem var som att ha huvudet nerstucket i en burk oidentifierbart lösviktstee. Melon? Vanilj? Tant?
Jag ska inte gnälla som någon gammal surgubbe, det var inte som att jag satt och nös i trettio mil. Det var bara det att bakfyllan, som fram tills bussturen inte hade visat sitt fula tryne, då helt plötsligt gjorde entré.
Och eftersom mp3-spelaren på min mobiltelefon rymmer ca fem låtar så försökte jag lyssna på radio istället. Det visade sig bli ett evigt kämpande med mottagningen. Höga Kusten är vackert, men alla berg och dalar innebär också många fläckar med radioskugga. I alla fall med en med en såpass klen mottagare som en mobiltelefon.
Det börjar bli dags att köpa en riktigt mp3-spelare. Och ett par stooora hörlurar! Men med tanke på chocken jag fick av kontoutdraget efter helgens äventyr lär det få vänta. Förutom spelaren ska det bli kamera, reskassa, solglasögon, skor mm. Det är mycket nu.
Men det var en väldigt, ja till och med extremt bra helg. Efter många om och men, utan mycket till förstående från oss andra, så fick den ene sin dos med patriotisk hardcore. Den andre fyllde sitt behov av sköra kvinnoröster och jag var bara allmänt svettig och lycklig, när vi med varsitt maxmål i handen, snavade hemmåt på söndagsmorgonen.
För mig var Laleh och Tingsek bäst. Mest överaskande var Lucky Soul. Störst besvikelse var Ane Brun och Timbuktu. Det var inte deras fel, utan snarare lokalens, publikens och mina egna förväntningars. Men ändå.
Överlägsen etta under helgen var dock mjölken. Det kanske är bara är inbillning, men den känns så mycket godare hemma! Den liter jag sänkte i fyllan i går natt, var bland det godaste jag någonsin druckit. Rätt färg på paketet och allt.
Sammantaget var allt wunderbart. Alltid kul med vännerna. Alltid kul med musik. Alltid kul att komma hem.
3 kommentarer:
ah. jag onskar att jag hade varit dar med dig. vi hade varit tva svettiga lyckliga javlar, det ar ett som ar sakert. men ane brun- kan hon verkligen vara en besvikelse?
Jag var också där och jag håller med om att ane brun var lite trist.. hon är ju så bra på skiva! Men vad hade du mot timbuktu? De var ju helbra. Tycker nog att de och laleh var höjdpunkterna och efterfesten förstås. Dansade med den helsköna Mapei och resten av timbuktus medmusiker.
sara: nästa år, nästa år! jo ane var faktiskt en besvikelse. det var för mycket tjatter i publiken och hon klarade inte riktigt av att fylla ut idun med ljudbilden.
kanina: ju mer jag tänker på det, desto tydligare blir det att timbuktu faktiskt var jävligt bra ändå. det var nog mest att de spelade fel version av "strö lite socker på mig". jag hade hoppats på den gungigare varianten, nu när damn var med och allt. men men, det var trots allt ett sjujäkla gung. den efterfesten hade jag gärna varit på. mapei var ett supercharmigt sprudlande energiknippe!
Skicka en kommentar