gråvita skyar

Vi var fyra stycken som åt, drack och pratade.

Det var jag, som för ett år sen bröt upp från ett flerårigt förhållande.
Det var han, som gick igenom samma sak för ett halvår sedan.
Det var han, som vad det verkar, går igenom samma sak just nu.
Och det var han, som anar åt vilket håll hans förhållande lutar.

Vi hade mycket att säga till varandra. Liknande exempel och erfarenheter. Syndrom och lösningar. Fallgropar och dödsstötar.

En skakade på huvudet. En suckade. En hällde upp ett till glas vin. Det gjorde vi nog allihop. Allt det nyss nämnda. Flertalet gånger.

Jag tror vi var överens om att allvarliga samtal med respektive bör hållas dagtid. Allting är så mycket klarare då. Känslorna svallar inte lika mycket. Det är då man kan komma överens. Eller i alla fall lyckas förklara, eller lyckas förstå. På natten ångrar man sig igen och vill krypa tillbaka. Till där det känns tryggt. Där man vet vad man har. Hur tydligt det än var, tidigare på dagen, att det inte var där man ville vara.

Vi kom även fram till att the future mrs storey troligtvis måste ha bra sångröst. Så allt var inte bister, kallt och grått.

Efter alldeles för många glas lyckades den ena övertala oss andra att Winnerbäck faktiskt är ett geni. Tandläkarväder. Jo, det hade man nog själv velat komma på. Även LeMarc fick sig en kärleksförklaring. Vi var liksom på det humöret.

Tre av fyra somnade med kläderna på i soffan den natten. Frågan är hur många av oss som vaknade klokare dagen efter. Om det var nya vetskaper eller alkohol som fyllde huvudet till en smärtsam bristningsgräns.