say papa

Det kanske är vårkänslor. Det kanske är en allt högre tickande biologisk klocka. (Har män biologiska klockor? Det känns så, och jag vet fler som håller med mig, men folk av det motsatta könet brukar stirra förvånat när ämnet kommer på tal.)

Hur som helst så har jag gått runt den sista veckan och längtat efter barn. En något komplicerad önskan då den blivande modern lyser med sin frånvaro. Jag vet inte riktigt vart jag ska lägga krutet. På att hitta henne med stort H, eller på att hitta någon som kan tänka sig att bli surrogatmamma. Samtidigt som det vore tufft, så skulle det samtidigt vara rätt häftigt att vara ensamstående pappa. Jag skulle nog dö. Men det skulle vara fränt.

Just nu så längtar jag i alla fall efter att få uppleva känslan av det där lilla lilla fingret som kniper runt mitt finger. Som just då kommer kännas större och skakigare än både förr och senare. Det kanske bara är en fas. Det kanske går över.

Snittåldern för förstföderskor i Sverige ska tydligen vara runt 30 nu. För förstagångspappor ska den ligga närmare 32. Oavsett om det är nyttigt eller ej, så visar det i alla fall att det finns tid. Min mamma var 20 när hon fick mig. Jag hade inte velat haft barn när jag var 20, men jag vill nog ändå bli pappa innan jag är 32.

Sen blir det även allt vanligare med barnlöshet. Hemska tanke. Tror jag. Jag vet inte. Det lönar sig väl inte att fundera på det nu. Jag har fortfarande så otroligt mycket jag ska hinna med innan det skulle passa. Och jag vet inte om jag skulle våga. Jag skulle antagligen bli ett ännu större nervvrak och ännu mer hönsaktig, än vad min mamma är och var. Sen var det som sagt det där problemet med den andra deltagaren. Ekvationen var väl 1+1=1.