slip me a pill
Jag låg ner. Huvudet nedborrat i kudden. Den obekväma kudden. Så jag bytte till den andra. Täcket var för varmt, så jag sparkade av mig det. Det blev för kallt, så jag drog det över mig igen. Jag jäspade, blundade, stirrade på insidan ögonlocken. Hjärnan svämmade över av tankar. Inte en enda tydlig. Ett konstant flimmer. Jag vände, vred, väste. Jag gick upp igen.
Klockan var närmare fem innan jag somnade. Klockan sju klev jag upp igen. Iväg till arbetet. En dag i dimmorna. Något disträ, för att uttrycka det milt. Nu sitter jag här. För trött för att blunda.
------------------------------------------------------
Nu har jag sovit två av de senaste trettiosju timmarna. Den här kroppen är ostoppbar!
10 kommentarer:
De säger ju att man sover bort en tredjedel av livet men om man drar ner på sömnen, lurar man döden/livet då och får ett två tredjedelar längre liv? Eller dör man helt enkelt av utmattning vid 35?
Svårt. Men jag såg en jätte gammal gubbe på tv, som inte hade sovit på trettio år. Det kanske är hur länge man sovit som avgör när man dör. Inte hur länge man levt.
Vi var ute igar. I Buenos Aires. Har gar man ut ungefar nar krogen stanger hemma (vid tva). Vid fem-sex borjade vi forsoka ta oss hemat. Vi satt en timme och vantade pa en buss som inte kom, sen tog vi tag och buss hem. Klockan nio stapplade jag i sang.
Somnbrist ar inte att leka med.
Saknar dig sweetnose!!!!
Jag tar en sömnlös natt i Buenos Aires när som helst! Saknar dig också.
vad än detta?
vad än vad?
jag har precis hittat hit. kul.
det finns så många kvinnliga bloggare som skriver om livet, känslor och relationer så som könsrollerna dikterar. män bloggar i allmänhet om något specifikt som intresserar dem, typ en hobby. du är ett undantag. varför?
oj! vad roligt att du hittat hit och har du verkligen läst ändå hit bak?
hur som helst, jag vet inte riktigt, det här är nog ett rätt komplicerat ämne. jag har funderat över det också, eftersom jag märkt att de flesta bloggar jag läser skrivs av just kvinnor.
det beror nog delvis på det uppenbara i att det är mer accepterat för kvinnnor att vara mer öppna i känslosamma ämnen. och hur mycket man än vill undvika det, så är det fruktansvärt lätt att falla in i sin könsroll.
personligen har jag en massa typiskt manliga egenskaper, men även en hel del typiskt kvinnliga och det tror jag beror på en massa omständigheter. kanske bland annat på att jag växt upp med en ensamstående mamma. men bland männen i min egen bekantskapskrets är jag på inget sätt unik i att prata och tänka öppet om känslor och relationer, även om jag är den enda som skriver om det. och man växer ju även upp i sin bekantskapskrets så klimatet där påverkar också.
jag har försökt tänka ganska mycket på att våga skriva det jag vill skriva, att inte självcensurera, även fast jag har en del läsare som vet vem jag är även bortanför dataskärmen. men det är jätte svårt och en hel del blir ändå bortfiltrerat.
kanske beror fenomenet bara på en tradition, som förhoppningsvis är på väg bort och inte på att män i allmänhet känner och tänker mindre. jag skulle i alla fall hemskt gärna vilja läsa fler manliga bloggar som är mer personliga.
det skulle jag med. bloggvärlden är könsformaterat som allt annat och jag tycker du är ett skönt undantag som säkert kommer inspirera flera.
Oj, tack! Har aldrig sett mig själv som en inspiratör, men det hade varit hur kul som helst.
Skicka en kommentar