937

The seven-storey building. Huset där fem bröder växte upp. Även om ingen växte upp.

De fem bröderna som, trots en uppenbar medelålder, hänger fast vid barnasinnet likt en sugfisk på en valmage. Bröder som var, är och förblir pojkar.

Pojkar som smitit från ordningsmakten i ett flertal länder. Pojkar som periodvis livnärt sig på inget annat än öl och gräs. Pojkar som hittade flickor i sverige, i tyskland, i belgien, i mexico, men bara en på hemmaplan.
Bröder som gett sin mor barnbarn på olika kontinenter. Barnbarn som hitills i de allra flesta fallen, visat sig vara just; pojkar.
Dessa yngre pojkar kommer aldrig bli kvitt den egenskap som stenhårt präntas in i dem, av de fem äldre pojkarna. Den dåliga och omogna humorn. Undertecknad är ett levande bevis.

"Promise not to laugh when you get here and walk through the door, but your other uncle has gained about 200 pounds, but he doesn't like it when people notice."

Där är släktbanden som allra tydligast.

937. Huset står där än. Trots jordbävningar. Trots de fem vilda bröderna och deras vilda barn. Där jag konstigt nog är hemma. Trots nästan tusen mil i avstånd.