anaflapet
En fotbollsplan och en träningsoverall. Det är allt som verkar behövas. För att jag, som enligt egen utsago annars pratar både klart och tydligt, ska få problem med bokstäverna.
Jag står där mitt bland grabbarna jag tränar och försöker ropa ut instruktioner och beröm. Min röst är hög och klar. Kom igen kullar! Lysande grubbar! Bra snackspel, jag menar bra snack och bra spel! Rema rama embryon.
Än så länge är det bara de andra tränarna som vågat se ned på mig med höjda ögonbryn. Men om jag inte skärper mig kommer grabbarna snart att börja tappa respekten. Jag är uppriktigt orolig.
Jag har i alla fall lyckats lägga av med det irriterande tics jag förut hade när jag själv spelar. Handklappandet. Jämt, konstant och hela tiden. När jag ville ha bollen. När jag vill berömma någon. När jag klagade på domaren. Klapp. Klapp. Klapp. Det gick så långt att jag kunde sluta spela och bara stirra ner på mina händer. Varför? Sluta klappa!
Men det är borta nu. Så nu jobbar jag på att få ordning på bokstäverna.
5 kommentarer:
Haha Det var rolig morgonläsning. Som en duracellkanin klapp klapp
"bra grUbbar, kom igen kUllar" Jag tror det har att göra med det faktum att man inom fotboll ALLTID tillslut kallar varann för "Gubbar". Nu vet jag inte åldern på pojkarna du tränar, men om de passerat 8 år så är det fan legit att kalla dem det.. GO GUBBAR!
nina: Enda skillnaden var att mina batterier tog slut lite tidigare.
johanna: Grabbarna är 15, så de är solklart gubbar! Jag ska försöka ta steget fullt ut direkt. Jag blir till och med sugen på att ta över ett tjejlag så jag får stå på sidan och ropa "kom igen nu gummor".
Att bli kallad gumman har lixom en annan klang :D Du skulle nog inte bli så långlivad då.
Hmmm, kan vara sant. Synd att det är så dock. Kom igen gummor låter skithäftigt!
Skicka en kommentar