learning by doing

Jag började spela gitarr någon gång på högstadiet. Det var min gamla musiklärare Håkan som höll ett övertygande brandtal om att det bara tog en dag att lära sig spela gitarr. En dag av nötande, sen skulle man kunna spela några ackord och i och med det, också en del olika låtar.

Jag trodde på honom, så jag gick hem och försökte. Jag plockade fram min gamla spräckta nylonsträngade, som jag någon gång hade fått av pappa. Resultatet var inspirerande. Det gick ju! Efter bara någon timme så kunde jag med mina klumpiga tonårsfingrar nästan trycka ner fingrarna på rätt ställe för att ta tre olika ackord. Att byta ackord tog en mindre evighet, men lik förbannat så kunde jag sätta ner fingrarna och slå på strängarna, utan att det lät som flygplanskrasch.

När jag var en lite knodd gick jag i kommunala musikskolan för att lära mig spela piano. Nästan allt jag lärde mig då har jag glömt. Hur man läser noter, hur man tar olika ackord, hur Lilla (satans jäkla tråkiga-pardon my greek) Loppan gick. Gitarren däremot lärde jag mig nästan spela själv. Jag fick lite hjälp hemma av styvfarsan, och en del hjälp av farsan de gånger vi träffades. Men mestadels nötte jag själv och långsamt blev jag bättre. Utan att för den skull bli en "born again Hendrix", men ändå, bättre!

Men även om jag lärde mig vart jag skulle sätta fingrarna för att ta ett vanligt C, så förstod jag aldrig varför just den fingerpositionen blev ett C. Teoretisk famlade jag i mörker, och det var egentligen först i vintras som jag förstod hur gitarren är uppbyggd. Varför banden sitter som de gör, hur man kunde spela C på olika sätt osv. Det var inget speciellt som hände, det gick helt enkelt upp ett ljus för mig. En "eareka", fast utan äpplet.

Men nu funderar jag. För jag är nämligen lika teoretiskt dålig på språk och grammatik, som jag nyss var på gitarrteori. Jag kan skriva. Och jag vet oftast när en mening är felaktig. Men jag vet inte varför. Jag är rent utsagt värdelös på gramatik. Samma anledning som min gymnasielärare i engelska bara gav mig VG i slutbetyg. Jo, du pratar visserligen helt felfritt. Men du vet ju inte varför du pratar korrekt. Med det inte sagt att jag skriver felfritt, men det är inte det som är poängen.

Nyligen upptäckte jag att jag helt plötsligt, nio år efter att jag faktiskt läste kursen på gymnasiet, har lärt mig skriva med rätt fingersättning. Bloggen har lärt mig att enbart titta på skärmen, istället för att nu och då snegla ned på tangenterna. Kanske kommer gramatikkunskaperna samma väg. Automatiskt. Bara man famlar på och fortsätter nöta. Jag kan ju alltid hoppas.