rum och kök

Det börjar bli länge sen nu. Barndomen. Hela familjen på fem barn och två vuxna, inklämda i en lägenhet på fem rum och kök, och senare mer utspridda i en villa på åtta rum och kök.

Idag delas samma hus av två vuxna och ett barn. Så nu börjar mamma prata om att flytta. En lägenhet i stan och ett billigt renoveringsobjekt ute på landsbygden, istället för den stora villan två mil utanför stan. Min mamma och hennes dröm om ett kråkslott. Styvfarsan grymtar lite lätt och får något oroat i blicken. Lillsyrran jublar över den centrala lägenheten, men skruvar på sig när hon inser att hon kommer måsta spendara tid även i kråkslottet.

Jag har väl inget att säga till om. Det är trots allt mer än sex år sen jag flyttade hemifrån. Men jag vill gärna ha någonstans att komma hem till. Som fortfarande är i hemkommunen. Så att man kan göra två flugor på smällen. Att kunna komma hem till både familjen och vännerna.

Jag blir lika förvånad varje gång jag kommer hem. Jag verkar inte kunna inse att alla bröder nu mer eller mindre har flyttat. Och att syrran mest springer hos kompisar. Jag kommer fortfarande hem med inbillningen att alla ska sitta runt middagsbordet och vänta på mig. Som om det fortfarande var år 2000. Men att hela familjen är samlad är numera sällsynt. Det brukar bli två, kanske tre gånger om året. Någon gång på sommaren, påsken om alla kan, och julen. Förutsatt att mitt arbetsschema tillåter det. I år blir det svårt. Den 24:e december är märkt med "Jobba NATT" i min kalender. Jag kanske lyckas byta bort det med någon som kan tänka sig att gå till jobbet efter Kalle Anka och hellre vill vara ledig på nyårsaftonskvällen. Time will tell.

Jag hann växa upp på många ställen. I åtta olika hus och lägenheter. I tre olika kommuner. I två olika länder. Med rötter och dylikt i ytterliggare två. Men ändå så känns det där stora huset ändå mest som hemma. Trots att jag inte spenderade så värst mycket tid där, under de åren jag officiellt hann bo där. Skola, fotboll och vänner slet mig istället in till stan. Kanske för att det är det sista stället som vi hann bo på allihopa, innan vi började flytta hemifrån.

Så det skulle vara tråkigt om de väljer att flytta. Ur min alldeles egna egoistiska synvinkel. Men jag förstår dem. Huset känns säkert både tomt och tråkigt jämfört med när alla var hemma. Och mamma vill därifrån. Hon trivs inte. Jag förstår det också, utan att gå in djupare på varför. Så om det nu blir som hon vill, med lägenhet och kråkslott, så hoppas jag bara att katterna får bo mest på landet. Så att jag slipper droga ner mig på kestin och andra piller, för att överleva hemresorna. Det blir spännande att se. Och vad som än händer, så är jag övertygad om att det nya familjehemmet bli bra. Blir mitt också. Blir hemma.