pratkvarnen maler

Det är förvånansvärt hur avståndet till primathjärnan aldrig tycks bli längre. Man kanske är något bättre på att minska konsekvenserna de gånger den visar sig, men att den då och då kommer fram, verkar inte gå att undvika.

Att kalla det för primathjärnan kanske egentligen är fel. Jag menar inte alls den ölhävande och slagsmålsvänliga varianten, utan snarare den osäkra och fummliga versionen. Tonårshjärnan, eller nej, lågstadiehjärnan. Den som inte vet hur man beter sig.

Det hjälper inte att man hunnit mer än halvvägs till femtio. Att man faktiskt har lite erfarenhet av flickor. Att man har ett långvarigt samboförhållande, diverse kortare och en del lösare relationer, i bagaget. Då och då hamnar man lik förbannat där. Med tunghäftan, de blossande kinderna och de stammande svaren. Med blicken ner i golvet.

Plötsligt har man hamnat i en situation man inte var beredd på. Som man inte vet hur man ska hantera. Och det är då man tar fram den. Lågstadiehjärnan. Med det vapen som så många av mina fröknar hackat på genom åren. Jag kan fortfarande höra deras röster i bakhuvudet. Med samma mantra, från precis vartenda kvartssamtal. - Jo, storey är duktig och trevlig i skolan. Men han pratar så fasligt mycket.

Det är där jag hamnar. Min försvarsställning. Bla bla bla.

Vissa dagar sitter det. All dålig humor, de snabba svaren, allt meningslöst svammel. Ibland funkar det helt enkelt. Den mitt emot är mottaglig. Hon skrattar, ler och fortsätter samtalet. Det är de gånger man lyckas använda det till sin fördel. Då man lyckas minska konsekvenserna. Andra dagar funkar det inte alls. Man får på sin höjd en rynkad panna och en frågande blick. I värsta fall ett ironiskt skratt och en ryggtavla som går sin väg.

Tänk om alltid kunde vara så där sval och avslappnad som man skulle vilja vara. Så där världsvan och skärpt.

Ja fan, skärpt! Det är så jag vill bli beskriven. - Ja den där storey, det verkar vara en skärpt kille. Jag har i och för sig ingen aning om det går hem hos flickorna, de kanske hellre vill ha en pratkvarn. Hoppas bara de lyckas träffa mig en av de där dagarna när allt sitter. When I'm on fire.

Förresten, en pratkvarn on fire. Eldkvarn?

Om du tyckte det där var roligt, eller i alla fall tråkigt på ett roligt sätt, kanske du är en av dem som skulle stå ut med mig. Eller så förstår du varken svenska eller engelska. Det kanske också funkar. Men då har du förstås ingen aning om vad jag nyss skrivit. Fast jag kanske är något på spåren. En koreanska med dåliga språkkunskaper och dålig humor. Då lär jag vara helt safe.