det var mannen på balkongen
Tänk om man fick vara ett barn igen. För misstagens skull. Som barn fick man nämligen begå dem. Dels i andras ögon, och kanske framförallt i sina egna.
Av andra kunde man i värsta fall få en utskällning. Men om man var smart nog att då ta till tårarna var man snabbt tillbaka i god dager. Tröst, kramar, mammas hand som rufsar om mitt hår och ett det ordnar sig, var inte orolig.
För utskällningen grundade sig oftast i oro. Man drämde en blomkruka i golvet med ett satans brak och stod kvar på brottsplatsen som den orutinerade bov man var. Mamma kom rusande genom hallen med hjärtat i halsgropen och utbrast redan i dörröppningen; MEN HERREGUD VAD HÅLLER DU PÅ MED!?! Jag står kvar, med ett skrämt ansiktsuttryck, tårar, tröst. Det är ett ganska enkelt recept.
Ibland var det ännu lättare. Som treåring, under ett besök hos min kusin fann jag det lämpligt att kissa på vardagsrumsgolvet. När min far och hans bror strax efter kommer in vägrar jag erkänna. Nej nej, jag har minsann inte kissat på något golv. Det kom in en gubbe, från balkongen, med ett glas vatten. Det var inte jag, det var han som hällde ut sitt vatten. Förvånade ansiktsuttryck, skratt, och jag var förlåten.
Själv grubblade man inte särskilt länge över snedtrampen. Egentligen var man aldrig särskilt orolig över konsekvenserna av själva misstaget. Jag sket fullständigt i blomkrukan, vardagsrumsgolvet, eller vad det nu handlade om. Det enda jag var orolig för var reaktionerna. När de väl var överspelade var jag lika ångerfull som en påtänd guldfisk.
Men nu för tiden är det annorlunda. Nu får man fan sota för sina misstag. Återigen, i andras ögon, men framförallt i sina egna.
En klump i magen tycks kunna återuppstå hur långt som helst efter en fadäs. Åratal i efterhand kan man rodna och vilja sjunka genom marken, om man påminns om hur jävla korkad man ibland faktiskt varit. Uttalanden, raggningsförsök, mer eller mindre kriminella handlingar, det går fan inte att skaka av sig vissa saker.
Men eftersom man nu inte har fjädrar av teflon, så gäller det att hitta andra lösningar för att inte förångas av skam. Min metod verkar vara att betrakta mig själv på distans, med ett rått, ironiskt och ärligt garv. Fy fan vilken idiot jag kan vara, höhöhö. Då är det lite lättare.
Jag praktiserar metoden as we speak. Hur kunde jag tro att det där skulle funka? Allvarligt? Jag har fan inte alla chips i påsen. Faux pas! Haha.
Ha.
13 kommentarer:
Gubbe med vatten. Den var bra! Som Pettson och Findus. -Findus har du bitit i cykeldäcket? -Jag har minsan inte bitit i några cykeldäck! -Nähä då har jag väl gjort det själv då, sa gubben och kliade sig i skägget. Du vet väl att anledningen till att föräldrar behåller sina barn är att de är så söta. Själv brukarde jag titta storögt, blinka med ögonfransarna och komma med en kärleksförklaring till min arma moder. När man blir vuxen är det kört.
Haha, klokrent! Håller med om allt idag :)
skitbra inlägg!
jag tycker att du har många chips i påsen. vad du än gör så tycker jag ändå att du har massor av chips i påsen.
kanina: Haha, ja vi måste nog allihopa ha varit jäkligt söta :)
knicksgrl0917: Dra åt helvete din jävla spammare. Fuck off!
ann & annaluna: Tack!
sara: Ibland verkar det dock som om jag smygäter av dem, men vill de sig väl så fylls det kanske på med nya allt eftersom. Men tack ändå!
Det är bittert att växa upp. Man spenderar för mycket tid med att ha ångest över saker man gjort och inte gjort. Men hellre en misslyckad kärleksförklaring, än en som aldrig nådde längre än halsgropen..Alla gånger!
Jo så är det nog. Hellre bryta ihop och komma igen, än ett ständigt gnagade "kanske om jag bara prövat". Sen kan man alltid göra det smidigare och mer genomtänkt än vad jag gjorde. För nu står jag istället med ett "om jag istället...så kanske det gått" Är inte riktigt säker på vilket som är värst. Men det är nog bara verklighetsflykt, det var nog kört hur som helst. Fastnade ditt i halsgropen nyligt eller är det gammal vishet?
Precis så, man ska bara ångra det man aldrig gjorde. (om det inte handlar om typ nakendanser på bord under influens av alkohol=)) Det är nog blandat, old+new. Tyvärr så har det på senaste tiden suttit stenhårt fast, och inte ens nått halsgropen. Och när det på förhand är utdömt så är det en fin avvägning- Säga något och paja det yttepyttelilla, eller trycka undan och låtsas som att det regnar. Såna här saker som jag väljer att inte ta itu med just nu..
Fan va trist. Men trots att jag också haft det tungt på fronten på slutet så är jag ändå optimist. Det svänger. Jag har en något filmisk övertro på kärleken som jag förhoppningsvis håller i till dödsbädden. Jag kommer fortfarande hävda att chansen är stor att träffa en som är helt rätt, när russinversionen av mig sitter i en gungstol på ålderdomshemmet. Och tror jag på det kan alla tro på det. Men jag känner igen den där avvägningen. Det känns alltid som att det där lilla ändå är väldigt viktigt att ha kvar.
Jamen, i vanliga fall är jag en totalt obotlig optimist.. Jag vet inte, men regnet drar ner mig. Äh, det vänder väl, det brukar ju göra det. (see?!) =)
Jag är också oftast en obotlig optimist, men man måste ju ha tyngre perioder för att ha något att jämföra med! För ja, det vänder! Det gör det alltid. Ta hand om dig i regnet!
väl skrivet. jag kan ibland få kraftig ångest över saker jag sagt och gjort som jag idag finner extremt pinsamma eller gjorda. att man inte glömmer eller bara tänker "skitsamma"? och bättre lycka nästa gång, med kärleken.
Det som är så genialt i barns sätt att behandla pinsamheter är att de satsar allt på att bli förlåten! För det är ju egentligen det vi är rädda för, vad andra ska tycka om det vi gjort, vad de ska tycka om oss. Om vi ägnade mer tid åt att be om förlåtelse och försöka framställa oss som den vi egentligen vill vara, istället för att grubbla och skämmas, skulle det vara lättare att gå vidare. Men som med så mycket annat, så är det lättare sagt än gjort!
Skicka en kommentar