I must have lived forever

Nog har jag tidiga barndomsminnen. Men i det tidigaste minnet jag säkert kan datera, är jag nog redan fem år gammal. Jag får ibland för mig att det är ovanligt sent för att vara ett första barndomsminne. Men ibland händer det att något tidigare blixtrar till. Som nu. Nu visar de Fame på svt.

Swooooossshhhhh.....

Jag tror att jag är tre-fyra år gammal. Filmen kom egentligen något år innan jag föddes, men den lär väl ha visats flera gånger på tv. Eller så kanske det var serien. Det tar mig hur som helst tillbaka. Till lägenheten vi hade då, när det bara var jag och mamma. Golvet i vardagsrummet och fönstret mot baksidan. De höga tallarna som skymda fotbollsplanen. Mamma någonstans i bakgrunden, sjungandes. Vackert och troligtvis som vanligt med fel text, även om jag knappast uppmärksammade det då. Jag vill även minnas handtagen på köksluckorna. På grund av Fame.